Slump?

På morgonen vacknade jag inte. Eller snarare, jag vaknade inte av min väckarklocka. Listig som den är hade den vandrat förbi inställd tid. Jag blev aningen irriterad då jag efter att undersökt den vidare fann att den fortfarande ringde helt perfekt om man provocerade den och drog fram tiden för alarmet till den nuvarande tiden. Dags att lämna tillbaka den någon dag och köpa en som faktiskt fungerar?

Jag övervägde att åka in till centrala Tokyo och fotografera lite men först behövde jag tvätta. Jag hade inte sett några t-shirtar från Sverige med posten och nu var de slut. Jag började leta efter tvättstugan. Jag mindes att chefen för bygget sagt "en våning ned" från våning tre. Men dörren var låst. Jag letade runt och fann att det var en våning upp och inte ned. Men att det dock i den andra byggnaden var just en våning ned!? Virrigt, jag kan förstå hans förvirring. In med alltihop i tvättmaskinen. Den tog dock bara 100 円-mynt, jag hade nog till en tvätt men ingen tork. Jag saknade dessutom schampoo.

Det blev en tur till snabbköpet i närheten. Väl där fann jag att schampo var lika mycket ett rån här som hemma. Runt 60 SEK för en flaska, men, vilka val har man när man vill vara ren. Jag plockade även upp en matlåda då det närmade sig lunch. På vägen ut sprang någon efter mig ropandes お客様！, jag hade glömt ett par gratis matpinnar till matlådan och fick dem överlämnade. Jag kommer nog aldrig vänja mig ordentligt vid att kallas med ändelsen sama (様), lika lite som att jag vande mig vid att kallas sir i USA. Jag vet att det är helt kulturellt men jag känner mig inte på något vis passande i den rollen. Hur som helst, med lite växel gick torkmaskinen igång och jag kunde tvätta håret.

Efter att ha torkat lite så begav jag mig till labbet för att plocka upp kameran. Som bekant blev det inga bilder för min del igår (i och med det sena uppvaknandet så missade jag chansen att hämta kameran på labbet då). Jag gick sedan mot den park som ligger inom gångavstånd från Todai.

Nedan kan ses den någorlunda kända sjön med tillhörande uthyrda båtar som par kan hyra (eller barnfamiljer för den delen).


Precis som tidigare var antalet människor stort och man trängde sig fram.


Här har vi en samling glada herrar som fotograferar körsbärsblommor och beter sig exemplariskt med avseende på sjösäkerhet.


Himlen var blå och blommorna ger en vacker kontrast mot de nästintill svarta stammarna.


Inuti parken finns det ett antal tempel, dessa tjänar tydligen gott med pengar på att låta stånd sälja mat under händelser som denna. Ingen predikan sker dock inte man ser knappt skymten av munkarna.

Här är en bra bild för att illustrera vad man möter, jag skulle till trappan längst bort. Det är knappt att man ser den i fjärran.


Hela evenemanget är även sponsrat och här ser vi en lampa för varje sponsor. Jag hade dock inte förstått detta om teorin inte föreslagits när vi passerade dem dagen innan.


Här är en vacker pagod som tornar upp sig ur havet av blommor.


Exakt vad som är skrivet på träplattorna nedan vet jag inte. Jag har ett vagt minne om önskningar som skall slå in, men jag är inte helt säker.


Lite fotojournalism, man kan inte riktigt se det men vid sidorna satt människor och åt och drack och drack och åt. Det är rakt igenom en folkfest, sprit också för den delen.


I ett hörn av parken samlas varje söndag en samling rockfanatiker som dansar vilt till Elvis mm. Det ser lite underligt ut men de är muntra i varje fall.


Eftersom min väckarklocka som bekant inte ville vara till lags över huvudtaget så vandrade jag ned till Akihabara för att leta efter en ny, helst billig också. Jag hade inte hjärta att gör mig av med min fina väckarklocka och man kan ju inte plöja ned hur mycket pengar som helst på väckarklockor?

Till en början hittade jag inga lämpliga kandidater att besöka men till slut hittade jag en av de typiska japanska megabutikerna som har allt, inklusive en sminksektion så att frugan kan hålla sig glad när du vrakar i elektronik. Jag tog till slut en som synkroniserade med hjälp av radio och kostade 2'000 JPY (runt 175 SEK). Den lät dessutom gräsligt. På högsta våningen hade de en drivingrange och en enorm golfsektion i gräsliga färger.

Jag satt på tunnelbanan när dagens under inträffade. Man stöter inte ihop med människor i Tokyo eller hur? Men vem kommer fram till mig om inte Jason från fredagen. Snart är jag hemma hos Luke och får uppleva hur en riktig bostad är i Tokyo. Precis som man anar så bygger inte japaner gedigna hus utan det är lite risigt, men mysigt. Golvet är dessutom inte som ett hav så som det var i USA.

Med på tillställningen är dessutom en ny bekantskap, Olaf. Han är från Belgien och har just startat på sin doktorandutbildning. Grön som jag med andra ord. Kvällen avslutas med glatt prat och mat på en mindre restaurang. Jag kan inte beskriva vilken tur jag har med människor.