Saturday, April 18, 2009
Rutiner
Hur kan det komma sig att jag så snabbt kommer in i rutiner igen? Det har gått lite mer än två veckor och jag har redan en känsla av rutin. Är det för jag är så beroende av dem? Varje morgon känner jag visserligen att jag är lite tröttare än vanligt, men det är vardag trots att jag ännu inte jobbar i någon större utsträckning. Om man inte räknar den enorma mängd av papper jag fått vända på. Jag känner mig bättre för varje dag nu, känslan av ensamhet har börjat gå över. Det finns mycket att lära och alla möjligheter som väntar mig gör mig glad till mods.
Tuesday, April 7, 2009
Hanami, igen?
På måndagen var det tillbaka till labbet, jag måste erkänna att det inte känns som att allvaret har börjat än. Det blev till största del pappersarbete igen. Roligt som det är så talade jag med våra sekreterare om att få träffa den nu ökände professorn som även är min handledare. Han är en upptagen man, men alla har sagt att han är så trevlig att det knappt finns nog med ord för att beskriva det. Man kan ju i varje fall hoppas, snart vet jag för på tisdag blir det en halvtimma närkontakt.
Fram emot slutet på dagen började det frågas runt efter villiga att äta pizza under körsbärsträden i en närbelägen park. Bättre chans att lära känna folk får man leta efter, så jag hängde på. Jag hade även läst att just när körsbärsblommorna så skall de flesta passa på att festa. De varar nämligen bara runt en vecka, sedan faller alla blommor till marken och inga nya kommer på ett år. Tragiskt, men ack så vackert.
Tillställningen i sig var trevlig och hittills har jag kommit överens med samtliga på labbet. Men låt oss berätta lite om pizza och Japan. Enligt rykte så var pizza inte ens populärt i Japan tills ninja sköldpaddorna (TMNT) sändes på TV i skiftet mellan åttio och nittiotal. Nu är det någon form av en delikatess och dyrt dessutom. Det finns bara en hake, den är inte ens i närheten av så bra som priset kräver. Man kan få tre bra japanska måltider på restaurang för en halvdan hämtpizza! Ha detta i åtanke, köp inte pizza i Japan, köp japansk mat istället.
Innan jag glömmer att notera detta skall jag säga att jag tvingats att räkna på pengar. Inte alltid trevligt men det måste göras. Jag är nu medveten om att mina kostnader blir högre än väntat. Främst tunnelbana och mat har blivit dyrare än väntat. Jag förväntar mig dock att det ordnar sig, det måste det, reskassan har reserver kvar dock så vi talar långt över ett halvår innan något måste göras.
Fram emot slutet på dagen började det frågas runt efter villiga att äta pizza under körsbärsträden i en närbelägen park. Bättre chans att lära känna folk får man leta efter, så jag hängde på. Jag hade även läst att just när körsbärsblommorna så skall de flesta passa på att festa. De varar nämligen bara runt en vecka, sedan faller alla blommor till marken och inga nya kommer på ett år. Tragiskt, men ack så vackert.
Tillställningen i sig var trevlig och hittills har jag kommit överens med samtliga på labbet. Men låt oss berätta lite om pizza och Japan. Enligt rykte så var pizza inte ens populärt i Japan tills ninja sköldpaddorna (TMNT) sändes på TV i skiftet mellan åttio och nittiotal. Nu är det någon form av en delikatess och dyrt dessutom. Det finns bara en hake, den är inte ens i närheten av så bra som priset kräver. Man kan få tre bra japanska måltider på restaurang för en halvdan hämtpizza! Ha detta i åtanke, köp inte pizza i Japan, köp japansk mat istället.
Innan jag glömmer att notera detta skall jag säga att jag tvingats att räkna på pengar. Inte alltid trevligt men det måste göras. Jag är nu medveten om att mina kostnader blir högre än väntat. Främst tunnelbana och mat har blivit dyrare än väntat. Jag förväntar mig dock att det ordnar sig, det måste det, reskassan har reserver kvar dock så vi talar långt över ett halvår innan något måste göras.
Ensamhet
Efter nästan en vecka infinner sig samma känsla som jag hade nere i Kyoto (京都) förra året. Ensamhet, man är omgiven av människor men hjälplöst ensam. Jag tror inte längre att det har att göra med Japan i sig utan med hur det är att vara på resande fot. Givetvis hjälper det inte att kulturen här inte direkt uppmuntrar till att tala med folk man stöter på, men ändå. Man har tusentals tankar, reflektioner och observationer men får hålla dem inom sig. Att resa är underbart, att resa ensam ibland plågsamt.
Jag har börjat leta lite klubbar på campus för att komma ut lite från labbet. Jag har vid flertalet tillfällen blivit uppmanad att gå med i tennisklubben men: Ett, jag spelar riktigt kasst. Två, medlemsavgiften är ganska saftig. Tre, efter att ha hört mig omkring verkar det snarare vara klubbar för japaner som vill festa och träffa "vänner" av det motsatta könet. Inte riktigt min kopp med te med andra ord. Just nu lutar det åt att på torsdag gå till en klubb som sysslar med att träffas och ha trevligt. En ganska liten sådan men låter bättre för min del. Dels försöker jag få in en fot i fotoklubben som verkligen är intressant om än liten. De verkar dock inte träffas regelbundet utan åker på utflykter och fotar.
Kulturellabarriärer och språkbarriärer, de är till för att brytas, eller?
Jag har börjat leta lite klubbar på campus för att komma ut lite från labbet. Jag har vid flertalet tillfällen blivit uppmanad att gå med i tennisklubben men: Ett, jag spelar riktigt kasst. Två, medlemsavgiften är ganska saftig. Tre, efter att ha hört mig omkring verkar det snarare vara klubbar för japaner som vill festa och träffa "vänner" av det motsatta könet. Inte riktigt min kopp med te med andra ord. Just nu lutar det åt att på torsdag gå till en klubb som sysslar med att träffas och ha trevligt. En ganska liten sådan men låter bättre för min del. Dels försöker jag få in en fot i fotoklubben som verkligen är intressant om än liten. De verkar dock inte träffas regelbundet utan åker på utflykter och fotar.
Kulturellabarriärer och språkbarriärer, de är till för att brytas, eller?
Sunday, April 5, 2009
Slump?
På morgonen vacknade jag inte. Eller snarare, jag vaknade inte av min väckarklocka. Listig som den är hade den vandrat förbi inställd tid. Jag blev aningen irriterad då jag efter att undersökt den vidare fann att den fortfarande ringde helt perfekt om man provocerade den och drog fram tiden för alarmet till den nuvarande tiden. Dags att lämna tillbaka den någon dag och köpa en som faktiskt fungerar?
Jag övervägde att åka in till centrala Tokyo och fotografera lite men först behövde jag tvätta. Jag hade inte sett några t-shirtar från Sverige med posten och nu var de slut. Jag började leta efter tvättstugan. Jag mindes att chefen för bygget sagt "en våning ned" från våning tre. Men dörren var låst. Jag letade runt och fann att det var en våning upp och inte ned. Men att det dock i den andra byggnaden var just en våning ned!? Virrigt, jag kan förstå hans förvirring. In med alltihop i tvättmaskinen. Den tog dock bara 100 円-mynt, jag hade nog till en tvätt men ingen tork. Jag saknade dessutom schampoo.
Det blev en tur till snabbköpet i närheten. Väl där fann jag att schampo var lika mycket ett rån här som hemma. Runt 60 SEK för en flaska, men, vilka val har man när man vill vara ren. Jag plockade även upp en matlåda då det närmade sig lunch. På vägen ut sprang någon efter mig ropandes お客様！, jag hade glömt ett par gratis matpinnar till matlådan och fick dem överlämnade. Jag kommer nog aldrig vänja mig ordentligt vid att kallas med ändelsen sama (様), lika lite som att jag vande mig vid att kallas sir i USA. Jag vet att det är helt kulturellt men jag känner mig inte på något vis passande i den rollen. Hur som helst, med lite växel gick torkmaskinen igång och jag kunde tvätta håret.
Efter att ha torkat lite så begav jag mig till labbet för att plocka upp kameran. Som bekant blev det inga bilder för min del igår (i och med det sena uppvaknandet så missade jag chansen att hämta kameran på labbet då). Jag gick sedan mot den park som ligger inom gångavstånd från Todai.
Nedan kan ses den någorlunda kända sjön med tillhörande uthyrda båtar som par kan hyra (eller barnfamiljer för den delen).
Precis som tidigare var antalet människor stort och man trängde sig fram.
Här har vi en samling glada herrar som fotograferar körsbärsblommor och beter sig exemplariskt med avseende på sjösäkerhet.
Himlen var blå och blommorna ger en vacker kontrast mot de nästintill svarta stammarna.
Inuti parken finns det ett antal tempel, dessa tjänar tydligen gott med pengar på att låta stånd sälja mat under händelser som denna. Ingen predikan sker dock inte man ser knappt skymten av munkarna.
Här är en bra bild för att illustrera vad man möter, jag skulle till trappan längst bort. Det är knappt att man ser den i fjärran.
Hela evenemanget är även sponsrat och här ser vi en lampa för varje sponsor. Jag hade dock inte förstått detta om teorin inte föreslagits när vi passerade dem dagen innan.
Här är en vacker pagod som tornar upp sig ur havet av blommor.
Exakt vad som är skrivet på träplattorna nedan vet jag inte. Jag har ett vagt minne om önskningar som skall slå in, men jag är inte helt säker.
Lite fotojournalism, man kan inte riktigt se det men vid sidorna satt människor och åt och drack och drack och åt. Det är rakt igenom en folkfest, sprit också för den delen.
I ett hörn av parken samlas varje söndag en samling rockfanatiker som dansar vilt till Elvis mm. Det ser lite underligt ut men de är muntra i varje fall.
Eftersom min väckarklocka som bekant inte ville vara till lags över huvudtaget så vandrade jag ned till Akihabara för att leta efter en ny, helst billig också. Jag hade inte hjärta att gör mig av med min fina väckarklocka och man kan ju inte plöja ned hur mycket pengar som helst på väckarklockor?
Till en början hittade jag inga lämpliga kandidater att besöka men till slut hittade jag en av de typiska japanska megabutikerna som har allt, inklusive en sminksektion så att frugan kan hålla sig glad när du vrakar i elektronik. Jag tog till slut en som synkroniserade med hjälp av radio och kostade 2'000 JPY (runt 175 SEK). Den lät dessutom gräsligt. På högsta våningen hade de en drivingrange och en enorm golfsektion i gräsliga färger.
Jag satt på tunnelbanan när dagens under inträffade. Man stöter inte ihop med människor i Tokyo eller hur? Men vem kommer fram till mig om inte Jason från fredagen. Snart är jag hemma hos Luke och får uppleva hur en riktig bostad är i Tokyo. Precis som man anar så bygger inte japaner gedigna hus utan det är lite risigt, men mysigt. Golvet är dessutom inte som ett hav så som det var i USA.
Med på tillställningen är dessutom en ny bekantskap, Olaf. Han är från Belgien och har just startat på sin doktorandutbildning. Grön som jag med andra ord. Kvällen avslutas med glatt prat och mat på en mindre restaurang. Jag kan inte beskriva vilken tur jag har med människor.
Jag övervägde att åka in till centrala Tokyo och fotografera lite men först behövde jag tvätta. Jag hade inte sett några t-shirtar från Sverige med posten och nu var de slut. Jag började leta efter tvättstugan. Jag mindes att chefen för bygget sagt "en våning ned" från våning tre. Men dörren var låst. Jag letade runt och fann att det var en våning upp och inte ned. Men att det dock i den andra byggnaden var just en våning ned!? Virrigt, jag kan förstå hans förvirring. In med alltihop i tvättmaskinen. Den tog dock bara 100 円-mynt, jag hade nog till en tvätt men ingen tork. Jag saknade dessutom schampoo.
Det blev en tur till snabbköpet i närheten. Väl där fann jag att schampo var lika mycket ett rån här som hemma. Runt 60 SEK för en flaska, men, vilka val har man när man vill vara ren. Jag plockade även upp en matlåda då det närmade sig lunch. På vägen ut sprang någon efter mig ropandes お客様！, jag hade glömt ett par gratis matpinnar till matlådan och fick dem överlämnade. Jag kommer nog aldrig vänja mig ordentligt vid att kallas med ändelsen sama (様), lika lite som att jag vande mig vid att kallas sir i USA. Jag vet att det är helt kulturellt men jag känner mig inte på något vis passande i den rollen. Hur som helst, med lite växel gick torkmaskinen igång och jag kunde tvätta håret.
Efter att ha torkat lite så begav jag mig till labbet för att plocka upp kameran. Som bekant blev det inga bilder för min del igår (i och med det sena uppvaknandet så missade jag chansen att hämta kameran på labbet då). Jag gick sedan mot den park som ligger inom gångavstånd från Todai.
Nedan kan ses den någorlunda kända sjön med tillhörande uthyrda båtar som par kan hyra (eller barnfamiljer för den delen).
Precis som tidigare var antalet människor stort och man trängde sig fram.
Här har vi en samling glada herrar som fotograferar körsbärsblommor och beter sig exemplariskt med avseende på sjösäkerhet.
Himlen var blå och blommorna ger en vacker kontrast mot de nästintill svarta stammarna.
Inuti parken finns det ett antal tempel, dessa tjänar tydligen gott med pengar på att låta stånd sälja mat under händelser som denna. Ingen predikan sker dock inte man ser knappt skymten av munkarna.
Här är en bra bild för att illustrera vad man möter, jag skulle till trappan längst bort. Det är knappt att man ser den i fjärran.
Hela evenemanget är även sponsrat och här ser vi en lampa för varje sponsor. Jag hade dock inte förstått detta om teorin inte föreslagits när vi passerade dem dagen innan.
Här är en vacker pagod som tornar upp sig ur havet av blommor.
Exakt vad som är skrivet på träplattorna nedan vet jag inte. Jag har ett vagt minne om önskningar som skall slå in, men jag är inte helt säker.
Lite fotojournalism, man kan inte riktigt se det men vid sidorna satt människor och åt och drack och drack och åt. Det är rakt igenom en folkfest, sprit också för den delen.
I ett hörn av parken samlas varje söndag en samling rockfanatiker som dansar vilt till Elvis mm. Det ser lite underligt ut men de är muntra i varje fall.
Eftersom min väckarklocka som bekant inte ville vara till lags över huvudtaget så vandrade jag ned till Akihabara för att leta efter en ny, helst billig också. Jag hade inte hjärta att gör mig av med min fina väckarklocka och man kan ju inte plöja ned hur mycket pengar som helst på väckarklockor?
Till en början hittade jag inga lämpliga kandidater att besöka men till slut hittade jag en av de typiska japanska megabutikerna som har allt, inklusive en sminksektion så att frugan kan hålla sig glad när du vrakar i elektronik. Jag tog till slut en som synkroniserade med hjälp av radio och kostade 2'000 JPY (runt 175 SEK). Den lät dessutom gräsligt. På högsta våningen hade de en drivingrange och en enorm golfsektion i gräsliga färger.
Jag satt på tunnelbanan när dagens under inträffade. Man stöter inte ihop med människor i Tokyo eller hur? Men vem kommer fram till mig om inte Jason från fredagen. Snart är jag hemma hos Luke och får uppleva hur en riktig bostad är i Tokyo. Precis som man anar så bygger inte japaner gedigna hus utan det är lite risigt, men mysigt. Golvet är dessutom inte som ett hav så som det var i USA.
Med på tillställningen är dessutom en ny bekantskap, Olaf. Han är från Belgien och har just startat på sin doktorandutbildning. Grön som jag med andra ord. Kvällen avslutas med glatt prat och mat på en mindre restaurang. Jag kan inte beskriva vilken tur jag har med människor.
Saturday, April 4, 2009
Hanami (花見)
Jag vaknade, klockan tolv. Klockan tolv! Men jag ställde ju klockan på tio! Det visade sig att min någorlunda dyra Tottoroklocka (från en känd japansk film som jag kan rekommendera) inte fungerade alls när det kom till att ringa. Jag var upp med ett ryck och slängde på mig kläder. Jag köpte snabbt kakor på ett snabbköp och tog en juice till frukost.
Jag var snart framme vid Shinjukugyoen, efter att först gått åt fel håll i all hast så kom jag fram till parken och fick återigen uppleva att man kan gå rakt in i en folkmassa utan att ens märka den förräns man går runt hörnet. Kön till parken bestod av flera tusen människor. Jag tittade till höger och vänster, jag visste att jag var sen, men vart var de andra? Jag köade och tittade åt alla håll. Till slut såg jag ett bekant ansikte som kom mot mig och bad mig hoppa ur kön. Jag fick en biljett och gick in. Matsubayashi var där med en gammal klassisk kamera som var riktigt vacker och vi var minst femton personer till.
I vinden virvlade lite då och då kronblad som föll, det var riktigt vacker och parken var full med människor. I utkanten hittade vi en bra plats och slog oss ned. Jag träffade folk från mitt eget labb, två konstnärer och en regissör för animerade filmer?! Det var minst sagt en udda samling men glada och frossandes i en massa godsaker. Någon hade dessutom tagit med sig en kartong havreflarn från IKEA, vem det var vet jag fortfarande inte. Vi satt och pratade om det mesta i flertalet timmar tills parken skulle stänga. Vi begav oss då ut ur parken och jag var beredd på att gå och köpa en till väckarklocka (den gamla fick jag byta in senare) när någon föreslog middag.
Vi gick till en Izakaya, det är som en lite barliknade variant av restaurang med privata rum och små rätter som man beställer i stora mängder. Det pratades och tjimmades i två timmar till, tills jag var både munter och mätt. Tydligen så får man bara stanna i två timmar som en lite halvt oskriven regel. Till min stora sorg ville alla ha mitt mobilnummer, jag har ännu ingen mobiltelefon och hela förfarande för att få en är minst sagt förvirrande. Jag hade gärna hängt med två av de lite väl äldre killarna vidare till en bar bara för att få se vad som försigick men jag kände att min plånbok började ta skada. Man kan verkligen äta sig fattig i det här landet. Jag gick istället hem och jag rensade upp den oreda som var mitt rum.
Min väckarklocka gjorde jag några tappra försök att laga och tillslut verkade den funka. Jag sken upp och ställde den på åtta på morgonen. För söndagen hade jag inga planer, ta en dusch, tvätta och kanske fotografera lite? Men det är en annan historia.
Jag var snart framme vid Shinjukugyoen, efter att först gått åt fel håll i all hast så kom jag fram till parken och fick återigen uppleva att man kan gå rakt in i en folkmassa utan att ens märka den förräns man går runt hörnet. Kön till parken bestod av flera tusen människor. Jag tittade till höger och vänster, jag visste att jag var sen, men vart var de andra? Jag köade och tittade åt alla håll. Till slut såg jag ett bekant ansikte som kom mot mig och bad mig hoppa ur kön. Jag fick en biljett och gick in. Matsubayashi var där med en gammal klassisk kamera som var riktigt vacker och vi var minst femton personer till.
I vinden virvlade lite då och då kronblad som föll, det var riktigt vacker och parken var full med människor. I utkanten hittade vi en bra plats och slog oss ned. Jag träffade folk från mitt eget labb, två konstnärer och en regissör för animerade filmer?! Det var minst sagt en udda samling men glada och frossandes i en massa godsaker. Någon hade dessutom tagit med sig en kartong havreflarn från IKEA, vem det var vet jag fortfarande inte. Vi satt och pratade om det mesta i flertalet timmar tills parken skulle stänga. Vi begav oss då ut ur parken och jag var beredd på att gå och köpa en till väckarklocka (den gamla fick jag byta in senare) när någon föreslog middag.
Vi gick till en Izakaya, det är som en lite barliknade variant av restaurang med privata rum och små rätter som man beställer i stora mängder. Det pratades och tjimmades i två timmar till, tills jag var både munter och mätt. Tydligen så får man bara stanna i två timmar som en lite halvt oskriven regel. Till min stora sorg ville alla ha mitt mobilnummer, jag har ännu ingen mobiltelefon och hela förfarande för att få en är minst sagt förvirrande. Jag hade gärna hängt med två av de lite väl äldre killarna vidare till en bar bara för att få se vad som försigick men jag kände att min plånbok började ta skada. Man kan verkligen äta sig fattig i det här landet. Jag gick istället hem och jag rensade upp den oreda som var mitt rum.
Min väckarklocka gjorde jag några tappra försök att laga och tillslut verkade den funka. Jag sken upp och ställde den på åtta på morgonen. För söndagen hade jag inga planer, ta en dusch, tvätta och kanske fotografera lite? Men det är en annan historia.
Hem?
Jag var uppe tidigt och rafsade ihop alla mina tillhörigheter. Idag var ju dagen man skulle få sova utan någon form av paranoia över att någon skulle komma och ta mina kläder. Jag hade nu etablerat en tradition att äta frukost på en liten typiskt japansk restaurang nere på hörnet mot tunnelbanan. Så blev det idag också, inte frukost med svenska mått men det mättar bra med ris, fläsk och ägg.
Tunnelbanan var packad med folk. Jag struntade till och med att gå på de två första tågen tills jag såg en vagn med utrymme nog att rymma mig och min väska. Sedan blev det en lång resa, Asakusa där mitt hotell låg ligger i nordöst och Shirokanedai ligger i sydväst. Jag fick hela tiden försöka att vara så lite i vägen som möjligt, trots allt så var jag inte den som skulle till jobbet eller hade tidspress. Efter två byten var jag där och vandrade den väg jag lärt mig dagarna tidigare. Det var en vacker dag, en riktigt vacker dag med en majoritet av blå himmel. Körsbärsblommorna hade slagit ut i parken på Tokyo Universitys Shirokanedai campus. Väl framme hälsade jag på managern i receptionen och gav honom ett paket med en liten dalahäst. Det var en hel del japanka ord av beundran, dock mest över pappret? Som passades runt till vaktmästaren och sekreteraren.
Jag släpade sen min väska den sista biten upp till mitt rum. Packade upp och tog ett välbehövligt bad. Jag lovar bilder på mitt rum, men ni får vänta lite, kameran var kvar på labbet. Nu var det dags att återvända till Minatos stadshus. Den här gången gick allt mycket smidigare, jag hade dock väntat mig mitt kort som skall bevisa att jag vistas lagligt i landet. Så blev det inte, jag fick några papper istället som intygade att jag skulle få kortet senare. Tre kopior av dessa fick jag köpa, en för mobiltelefon osv. osv. Flytta papper har ju blivit mitt yrke den här veckan. När jag var klar med den biten så begav jag mig tillbaka till campus för att överräcka papprena till kontoret för internationella relationer. Då skulle jag i teorin vara klar med allt från deras sida.
Jag betalade först 610 JPY för det porto som det hade kostat dem att skicka papper till mig i Sverige. Sedan studsade jag runt ett tag och stötte till slut på Sato, hon verkar vara riktigt högt uppsatt. Jag fick återigen kommentarer om min längd och ett hjärtligt utbristande av "I want to beat your country!", jag tror att jag förstår andemeningen i varje fall. Jag fick ett kort i handen som intygar att jag är en äkta student och hör hemma på campus. Sedan blev det lunch i kaffeterian, nudlar i soppa, med en omelett nedrörd.
På kontoret hade någon lagt något konstigt godis på mitt skrivbord. Vem? Vad? Ingen i närheten visste något. Till slut berättade Ito, en av våra sekreterare, som varit ute när jag kom tillbaka, att hon lagt dem där. De var från en affär som hette Yoku Moku, för det otränade örat hör man det inte men Jokkmokk. En student hade tagit med sig choklad från den affären i Tokyo och det är ju ett svenskt namn även om kopplingen till choklad inte är helt uppenbar.
Lite lagom sent på dagen, runt fyra, fick jag reda på att det på lördagen var planerat en träff i en park för att fira både ett bröllop och för att ta farväl till en doktorand som studerat vid labbet. Jag sa att jag gärna följde med och fick, efter lite om och men, en karta till platsen jag skulle. Jag lovade högtidligt att jag skulle vara där innan klockan ett så att jag var där i tid.
Katsu (勝) som är sekreterare på kontoret sa att jag gjorde bäst i att se körsbärsblommorna innan de började falla. Min kära fysiker nummer två som nu är på ett universitet i USA hade tipsat mig om att fota campus innan jag började se allt som vardagligt. Så i skymningen gick jag ut för att fånga allt på bild.
Många av byggnaderna har bilder av det förgångna i fasaden. En med holländare som byter ritningar med japaner bland annat.
På campus finns även en kampsportsdojo, man hör stridsropen flera hundra meter bort.
Nedan är en av de mer alldagliga byggnaderna.
Här ser vi Akamon (赤門), den röda porten. En av de mer kända sevärdheterna på campus.
Jag kunde inte heller låta bli att ta ett foto när några pizzavespor susade förbi.
Ingen uppsätting med bilder skulle vara komplett utan denna. Det kända klocktornet med körsbärsblommor i förgrunden. Snart var det dock mörkt och jag fick lämna kameran på labbet, jag visste inte hur mycket jag skulle behöva bära hem senare så det kändes säkrast så. Sedan bar det av mot Akihabara och Don Kihoote, även kallat Donki tydligen.
Till en början var jag bara vilsen. Jag visste varken ut eller in, hur långt ifrån affären var stationen? Jag hade ingen skala som kunde hjälpa mig heller för den delen. Till slut kom jag till en gata som skulle få den minsta av nördar att storkna. Neonskyltar, plasmaskärmar och andra lysande föremål fyllde upp byggnaderna och varje hörn sålde spel, datorer, filmer, ja, allt. Jag blev antastad av en stor mängd människor som delade ut reklam för caféer med bara servitriser klädda i någon japansk tolkning av västerländska hushållerskor. Jag fick till och med reklam för någon lurig bar där alla var klädda som indianer?! Jag var dock bara ute efter en enda sak, ett komplett sängset så att jag skulle kunna sova.
Till slut hittade jag något som bar rätt skyltar och jag började leta. Till slut hittade jag kuddar och sedan i närheten täcken... men vänta nu? Jag tror att jag känner igen människan framför mig. Luke? Som vissa sagt, man stöter inte ihop med folk man känner igen i Tokyo, men... tydligen gjorde jag det. Han hade med sig vän och flickvän. Och visst var det så att han hjälpte viss vän Jason att hitta just det jag letade efter. Jag som trodde att jag bara skulle hem, nej, nu bar det av ut och äta mat under de blommande körsbärsblommorna. Allt i gott sällskap, jag var minst sagt lycklig. Vi gick till Uenokoen, en stor park som just nu var fylld med en stor mängd människor. Kameran hade jag ju lämnat men låt mig berätta om alla japaner som med mobilkameror fotograferade blommorna, som satt vid uppdukade bord i närheten av uppslagna marknadsstånd som lagade mat över öppen eld, om utbredda filtar som man satt på och om den stämning som jag inte kan beskriva med ord. Det var underbart.
Slutligen så begav vi oss dock till en annan affär, det handlades ett sängset och en väckarklocka åt mig och lite annat åt de andra och med de sista tågen åkte vi åt olika håll. Jag hoppas på mer tid med dem alla, jag är verkligen lycklig att ha sån tur med det folk jag stöter på. Väl hemma slet jag upp mitt sängset, ställde min klocka på tio på morgonen och slocknade. Snabbare än någonsin.
Tunnelbanan var packad med folk. Jag struntade till och med att gå på de två första tågen tills jag såg en vagn med utrymme nog att rymma mig och min väska. Sedan blev det en lång resa, Asakusa där mitt hotell låg ligger i nordöst och Shirokanedai ligger i sydväst. Jag fick hela tiden försöka att vara så lite i vägen som möjligt, trots allt så var jag inte den som skulle till jobbet eller hade tidspress. Efter två byten var jag där och vandrade den väg jag lärt mig dagarna tidigare. Det var en vacker dag, en riktigt vacker dag med en majoritet av blå himmel. Körsbärsblommorna hade slagit ut i parken på Tokyo Universitys Shirokanedai campus. Väl framme hälsade jag på managern i receptionen och gav honom ett paket med en liten dalahäst. Det var en hel del japanka ord av beundran, dock mest över pappret? Som passades runt till vaktmästaren och sekreteraren.
Jag släpade sen min väska den sista biten upp till mitt rum. Packade upp och tog ett välbehövligt bad. Jag lovar bilder på mitt rum, men ni får vänta lite, kameran var kvar på labbet. Nu var det dags att återvända till Minatos stadshus. Den här gången gick allt mycket smidigare, jag hade dock väntat mig mitt kort som skall bevisa att jag vistas lagligt i landet. Så blev det inte, jag fick några papper istället som intygade att jag skulle få kortet senare. Tre kopior av dessa fick jag köpa, en för mobiltelefon osv. osv. Flytta papper har ju blivit mitt yrke den här veckan. När jag var klar med den biten så begav jag mig tillbaka till campus för att överräcka papprena till kontoret för internationella relationer. Då skulle jag i teorin vara klar med allt från deras sida.
Jag betalade först 610 JPY för det porto som det hade kostat dem att skicka papper till mig i Sverige. Sedan studsade jag runt ett tag och stötte till slut på Sato, hon verkar vara riktigt högt uppsatt. Jag fick återigen kommentarer om min längd och ett hjärtligt utbristande av "I want to beat your country!", jag tror att jag förstår andemeningen i varje fall. Jag fick ett kort i handen som intygar att jag är en äkta student och hör hemma på campus. Sedan blev det lunch i kaffeterian, nudlar i soppa, med en omelett nedrörd.
På kontoret hade någon lagt något konstigt godis på mitt skrivbord. Vem? Vad? Ingen i närheten visste något. Till slut berättade Ito, en av våra sekreterare, som varit ute när jag kom tillbaka, att hon lagt dem där. De var från en affär som hette Yoku Moku, för det otränade örat hör man det inte men Jokkmokk. En student hade tagit med sig choklad från den affären i Tokyo och det är ju ett svenskt namn även om kopplingen till choklad inte är helt uppenbar.
Lite lagom sent på dagen, runt fyra, fick jag reda på att det på lördagen var planerat en träff i en park för att fira både ett bröllop och för att ta farväl till en doktorand som studerat vid labbet. Jag sa att jag gärna följde med och fick, efter lite om och men, en karta till platsen jag skulle. Jag lovade högtidligt att jag skulle vara där innan klockan ett så att jag var där i tid.
Katsu (勝) som är sekreterare på kontoret sa att jag gjorde bäst i att se körsbärsblommorna innan de började falla. Min kära fysiker nummer två som nu är på ett universitet i USA hade tipsat mig om att fota campus innan jag började se allt som vardagligt. Så i skymningen gick jag ut för att fånga allt på bild.
Många av byggnaderna har bilder av det förgångna i fasaden. En med holländare som byter ritningar med japaner bland annat.
På campus finns även en kampsportsdojo, man hör stridsropen flera hundra meter bort.
Nedan är en av de mer alldagliga byggnaderna.
Här ser vi Akamon (赤門), den röda porten. En av de mer kända sevärdheterna på campus.
Jag kunde inte heller låta bli att ta ett foto när några pizzavespor susade förbi.
Ingen uppsätting med bilder skulle vara komplett utan denna. Det kända klocktornet med körsbärsblommor i förgrunden. Snart var det dock mörkt och jag fick lämna kameran på labbet, jag visste inte hur mycket jag skulle behöva bära hem senare så det kändes säkrast så. Sedan bar det av mot Akihabara och Don Kihoote, även kallat Donki tydligen.
Till en början var jag bara vilsen. Jag visste varken ut eller in, hur långt ifrån affären var stationen? Jag hade ingen skala som kunde hjälpa mig heller för den delen. Till slut kom jag till en gata som skulle få den minsta av nördar att storkna. Neonskyltar, plasmaskärmar och andra lysande föremål fyllde upp byggnaderna och varje hörn sålde spel, datorer, filmer, ja, allt. Jag blev antastad av en stor mängd människor som delade ut reklam för caféer med bara servitriser klädda i någon japansk tolkning av västerländska hushållerskor. Jag fick till och med reklam för någon lurig bar där alla var klädda som indianer?! Jag var dock bara ute efter en enda sak, ett komplett sängset så att jag skulle kunna sova.
Till slut hittade jag något som bar rätt skyltar och jag började leta. Till slut hittade jag kuddar och sedan i närheten täcken... men vänta nu? Jag tror att jag känner igen människan framför mig. Luke? Som vissa sagt, man stöter inte ihop med folk man känner igen i Tokyo, men... tydligen gjorde jag det. Han hade med sig vän och flickvän. Och visst var det så att han hjälpte viss vän Jason att hitta just det jag letade efter. Jag som trodde att jag bara skulle hem, nej, nu bar det av ut och äta mat under de blommande körsbärsblommorna. Allt i gott sällskap, jag var minst sagt lycklig. Vi gick till Uenokoen, en stor park som just nu var fylld med en stor mängd människor. Kameran hade jag ju lämnat men låt mig berätta om alla japaner som med mobilkameror fotograferade blommorna, som satt vid uppdukade bord i närheten av uppslagna marknadsstånd som lagade mat över öppen eld, om utbredda filtar som man satt på och om den stämning som jag inte kan beskriva med ord. Det var underbart.
Slutligen så begav vi oss dock till en annan affär, det handlades ett sängset och en väckarklocka åt mig och lite annat åt de andra och med de sista tågen åkte vi åt olika håll. Jag hoppas på mer tid med dem alla, jag är verkligen lycklig att ha sån tur med det folk jag stöter på. Väl hemma slet jag upp mitt sängset, ställde min klocka på tio på morgonen och slocknade. Snabbare än någonsin.
Thursday, April 2, 2009
Pengar, avsaknaden av sätt att få dem
Torsdag, jag kom iväg tidigt och som tack hamnade jag i någon form av rusningstrafik. Inte den varianten man hört rykten om med strida floder av människor, men man hade problem att komma på tåget. Folk trycktes in av en stationsvakt i uniform, dock ej där jag var. Tydligen var jag tidig till labbet, jag och två andra var där. Tydligen föredrar de flesta att komma in mellan tio och tolv, inte nio som jag.
Jag talade med en av de kvinnliga doktoranderna och berömde de foton hon hade vid skrivbordet. Hon höllinte på med foto själv men påpekade att Matsubayashi, en annan person som sitter några meter från mig håller på en hel del med det. Jag spenderade sedan en hel del tid med att komma ikapp med bloggandet, tills dess att Matsubayashi kom in. Tydligen har han samma kamera som mig, men han är riktigt riktigt duktig. Canonanvändare dessutom så jag erbjöd mig att låna ut utrsutning om han fann något intressant.
Nu till det här med pengar. Jag har några tusen i japansk valuta på mig. Så vitt jag förstod av de papper som fanns tillgängliga om mitt boende skulle jag betala när jag flyttade in. Som ni alla vet har ekonomin inte varit riktigt hundra på sistone, den svenska kronan har över ett år tappat en tredjedel av sitt värde jämtemot den japanska yenen. Jag drar mig därför för att växla och hoppas på en förbättring. Det är ett risktagande men jag kan inte direkt flytta över alla mina pengar till Japan och ha dem i madrassen. Jag behövde pengar, men hur?
Jag behövde även fler foton på mig själv. Så gott som varenda papper av större betydelse ska ha ett foto av mig påklistrat. Som tur var fanns det en fotoautomat vid en närbelägen kaffeteria. Tillbaka vid labbet så var det lunch, det bläddrades lite i böckerna om Sverige som jag hade med mig och snart blev jag indragen i att förklara geografi, kultur, mm. Jag hoppas jag inte pratade för mycket...
Jag begav mig nu ned till Shirokanedai för att lämna över papper för boendet. Jag kom ihåg från min vistelse i Osaka förra året att den japanska posten hade bankomater som funkade finnemang med utländska kort. Och hade jag inte sett ett postkontor igår? Vid tunnelbanan i Shirokanedai? Jag fick ut lite pengar, lagom för att täcka min första betalning nästa dag (tydligen så skulle jag få en räkning, men det hade jag ingen aning om vid detta tillfälle).
Snart var jag vid vad som skulle bli mitt hem, jag möttes av en vaktmästare och en sekreterare. Jag fick en plats i en soffa och började fylla i alla papper. Lite apropå ingenting kommer en man in och säger något om att kolla på ett rum. Jag anar ingenting, ingenting alls, vem är denna person? Jag ber om mer tid att fylla i papprena, han går iväg, det skulle jag nog aldrig ha gjort dock. Snart kommer vaktmästaren och förklarar på ett väldigt japanskt vis att förklarar att chefen gärna vill visa rummet just nu och att papprena kan vänta, till och med till imorgon, "så om du kan vara så snäll att följa med...". Chefen kommer tillbaka och jag har nu en munter chef som på någorlunda duglig engelska förklarar ingående allt från hur nyckeln fungerar (det behövdes faktiskt, nyckeln är magnetisk och mer komplicerad än vad nöden kräver) till varmvattnet. Efter ett tag får jag en nyckel och är tillbaka i lobbyn. Han verkade inte arg i varje fall.
Om japaner och japanska sätt att vara så kan det sägas att det fanns en skylt i lobbyn. I stil med: "Vissa personer som bor här har barn och ibland leker de i lobbyn... Barn är trevliga och det är bra att de leker och mår bra. Vi är väldigt glada att ha barn i våra hus... Men, vissa personer ogillar att borden flyttas och att det väsnas mycket i lobbyn. Det vore synd om dessa människor skulle bli lidande, så snälla, vänligen låt inte era barn leka i lobbyn." Om det finns ett "men", pass på, det är en stark indikator och kan inte liknas vid hur det är hemma.
Jag fick även ett litet papper med min adress. Mitt namn skrivs såhär för den som är intresserad (man kan lika väl skriva som vanligt, Pontus Stenetorp ni vet).
ラース エリック ポンとす ステネートルプ
Och här är min adress på engelska.
På vägen hem märkte jag något underligt. Högtalarna gick varma och personalen hade ställt ut skyltar. För första gången kände jag mig riktigt handikappad genom att inte kunna språket tillräckligt bra. Vad hade hänt? Jag vet fortfarande inte helt säkert men jag vet att tågen inte längre gick som de borde. Nästa avgång skulle ske innan det nuvarande klockslaget. Jag lyckades jobba mig runt den linje som hade problem och snart var jag tillbaka på hotellet.
Jag talade med en av de kvinnliga doktoranderna och berömde de foton hon hade vid skrivbordet. Hon höllinte på med foto själv men påpekade att Matsubayashi, en annan person som sitter några meter från mig håller på en hel del med det. Jag spenderade sedan en hel del tid med att komma ikapp med bloggandet, tills dess att Matsubayashi kom in. Tydligen har han samma kamera som mig, men han är riktigt riktigt duktig. Canonanvändare dessutom så jag erbjöd mig att låna ut utrsutning om han fann något intressant.
Nu till det här med pengar. Jag har några tusen i japansk valuta på mig. Så vitt jag förstod av de papper som fanns tillgängliga om mitt boende skulle jag betala när jag flyttade in. Som ni alla vet har ekonomin inte varit riktigt hundra på sistone, den svenska kronan har över ett år tappat en tredjedel av sitt värde jämtemot den japanska yenen. Jag drar mig därför för att växla och hoppas på en förbättring. Det är ett risktagande men jag kan inte direkt flytta över alla mina pengar till Japan och ha dem i madrassen. Jag behövde pengar, men hur?
Jag behövde även fler foton på mig själv. Så gott som varenda papper av större betydelse ska ha ett foto av mig påklistrat. Som tur var fanns det en fotoautomat vid en närbelägen kaffeteria. Tillbaka vid labbet så var det lunch, det bläddrades lite i böckerna om Sverige som jag hade med mig och snart blev jag indragen i att förklara geografi, kultur, mm. Jag hoppas jag inte pratade för mycket...
Jag begav mig nu ned till Shirokanedai för att lämna över papper för boendet. Jag kom ihåg från min vistelse i Osaka förra året att den japanska posten hade bankomater som funkade finnemang med utländska kort. Och hade jag inte sett ett postkontor igår? Vid tunnelbanan i Shirokanedai? Jag fick ut lite pengar, lagom för att täcka min första betalning nästa dag (tydligen så skulle jag få en räkning, men det hade jag ingen aning om vid detta tillfälle).
Snart var jag vid vad som skulle bli mitt hem, jag möttes av en vaktmästare och en sekreterare. Jag fick en plats i en soffa och började fylla i alla papper. Lite apropå ingenting kommer en man in och säger något om att kolla på ett rum. Jag anar ingenting, ingenting alls, vem är denna person? Jag ber om mer tid att fylla i papprena, han går iväg, det skulle jag nog aldrig ha gjort dock. Snart kommer vaktmästaren och förklarar på ett väldigt japanskt vis att förklarar att chefen gärna vill visa rummet just nu och att papprena kan vänta, till och med till imorgon, "så om du kan vara så snäll att följa med...". Chefen kommer tillbaka och jag har nu en munter chef som på någorlunda duglig engelska förklarar ingående allt från hur nyckeln fungerar (det behövdes faktiskt, nyckeln är magnetisk och mer komplicerad än vad nöden kräver) till varmvattnet. Efter ett tag får jag en nyckel och är tillbaka i lobbyn. Han verkade inte arg i varje fall.
Om japaner och japanska sätt att vara så kan det sägas att det fanns en skylt i lobbyn. I stil med: "Vissa personer som bor här har barn och ibland leker de i lobbyn... Barn är trevliga och det är bra att de leker och mår bra. Vi är väldigt glada att ha barn i våra hus... Men, vissa personer ogillar att borden flyttas och att det väsnas mycket i lobbyn. Det vore synd om dessa människor skulle bli lidande, så snälla, vänligen låt inte era barn leka i lobbyn." Om det finns ett "men", pass på, det är en stark indikator och kan inte liknas vid hur det är hemma.
Jag fick även ett litet papper med min adress. Mitt namn skrivs såhär för den som är intresserad (man kan lika väl skriva som vanligt, Pontus Stenetorp ni vet).
ラース エリック ポンとす ステネートルプ
Och här är min adress på engelska.
The University of Tokyo International LodgeDet bar tillbaka till Todai. Ett problem med mitt rum är att lakan, täcke... ja allt utom säng, saknas. Vart tusan hittar man det? Jag frågade runt och hörde om ett ställe som hette Don Quixote eller Don Kihoote på japanska. Jag fick till slut ut en karta genom att låna en gemensam dator på labbet, på så vis hoppades jag att det skulle bli enklare att hitta.
Room A302
4-6-41 Shirokanedai
Minato-ku Tokyo, Japan 〒 108-0071
Och på japanska.
東京大学インターナショル・白金台ロッジ
A棟 部屋番号302
〒 108-0071 東京都港区白金台 4-6-41
På vägen hem märkte jag något underligt. Högtalarna gick varma och personalen hade ställt ut skyltar. För första gången kände jag mig riktigt handikappad genom att inte kunna språket tillräckligt bra. Vad hade hänt? Jag vet fortfarande inte helt säkert men jag vet att tågen inte längre gick som de borde. Nästa avgång skulle ske innan det nuvarande klockslaget. Jag lyckades jobba mig runt den linje som hade problem och snart var jag tillbaka på hotellet.
Wednesday, April 1, 2009
Håll dig till vänster
När jag sa att jag skulle bo på ett kapselhotell skrattades det en aning bland kompisarna hemma och jag blev krävd att lova bilder. Här kommer en, jag har inte haft hjärtat att ta fler bilder. Det är okej, men toaletten luktar på ett vis jag inte ens vill beskriva med ord.
Kapseln som vi ser ovan är lite gammal, skulle gissa på åttiotal när man kollar på innandömet. Affärsiden är att ge husrum till de som missar sista tåget strax efter tolv. Tågen slutar gå tidigt nämligen. I kapseln har man en klockradio, tv, radio och lampa. Det är inte mjukt, men man överlever. Det finns en gemensam dusch (jag undrar om de har kvinnor som bor här eller inte, för en gemensam dusch är det och inte fasen kan man låsa). Man har även ett litet skåp för värdesaker som är så litet att man inte får in något väsentligt.
Jag gick upp klockan sex, duschade och gav mig av. Jag passade även på att ta med mig min kamera eftersom jag inte litade på värdeskåpet. Lika bra att lämna av den på labbet i något hörn så slipper jag gråta. Jag hade väntat mig rusning, men det uteblev. Visst, man fick stå men packat var det inte runt klockan åtta på morgonen. Överallt fann jag dock "Keep left!" och pilar för riktningar, spår av rusningar vid andra tider? Stockholm är dock värre vid den tiden jag var ute idag. Väl på labbet mötte jag min "värd" Matsubara-san. Vi hälsade och jag räckte över en present och tackade för att han tar hand om mig. Jag fick en hel del papper och förklaringar över allt som skulle fyllas i och göras. Först skulle jag till stadskontoret och registrera mig som utlänning i staden. Då får man ett kort som intygar att man spelar enligt reglerna och har ett giltigt boende.
Ned i tunnelbanan, en bra bit bort skulle jag och jag passade på att ta en tur förbi Shirokanedai ( 白金台) där jag ska bo. Det stod att de rådde en att titta förbi innan man flyttade in. Efter runt 25 minuter på tunnelbanan från Todai så var jag framme. Jag gick med ens fel eftersom kartan var klurig och fick gå tillbaka. Efter mycket om och men hittade jag fram. Jag la vägen på minnet och bättrade på den genom att ta en genväg över Todais medecininstitut som ligger i närheten. Jag hade undivikit det tidigare men ack så fel jag hade, det var precis där kartan pekade.
I ett huj var jag nere i tunnelbanan igen och snart satt jag med en kölapp och en bok i "Hur man lär sig livet i Japan". Den här boken kan vi tala lite om för jag har vissa invändningar på hur den formulerar sig, låt mig ge ett exempel. "Det finns ljud som irriterar de flesta. Blir du störd av musik som läcker ur hörlurar? Blir du kränkt när någon snyter sig? Japan tar illa vid sig av när det kommer till vissa ljud och det är kulturelt betingat. Tänk på det." Med ens utbrister man, "Men nämn lite då!" man vill ju veta. Jag förstår problemet att peka ut exakt men en person som jag vill ha lite mer att gå på än när folk tittar argt. I övrigt är boken helt okej, men alla dessa påståenden om existens av dåligt beteende och sedan inga exempel. Man kan lika gärna säga "Det finns gropar i den mörka skogen", innan man skickar iväg orienteraren trots att man mycket väl vet vart groparna finns.
Hur som helst, jag fick till slut hjälp och ärlig och dum som jag är så sa jag att jag just nu bodde på hotell. Tjänstemannen stannade upp i allt pappersarbete och avbröt hela proceduren abrupt. "Nej, enligt lagen skall du bo där innan du anmäler dig här. Nej, inget uppskov." Jag blev lite matt och bad honom ringa till Todai och prata med dem, inte heller det hjälpte. Det var bara att bitter traska därifrån och återkomma på fredagen när jag flyttat. Jag visste att något skulle gå fel, statistiskt sett var det väl oundvikligt, eller?
För första gången blev det nu trassel i tunnelbanan. Jag hade köpt ett dagskort, trodde jag. Men det var tydligen bara för ett av flera företag som samsas i nudelsoppan av tunnlar. Så det blev stopp och nej. Jag muttrade lite för mig själv och betalade hela biten tillbaka som vanligt. Ett så nästan perfekt system men ändå något som är lite rörigt, det är ju synd. Det måste väl ändå finnas något annat enkelt sätt som inte tar så förbaskat lång tid? Eller? Japanerna har några kort men de måste väl vara månadskort, eller?
Väl tillbaka fick jag nu mitt efterlängtade skrivbord. Jag ställde upp min dator och satte mig i lugnan ro och började beta av pappersarbetet jag hade framför mig. Klockan började dock bli en del och snart skulle det vara kväll. Jag såg till min fasa att många människor hade mailat mig, elever, familj, vänner, med mera. Eleverna fick vänta, det smärtade men jag hade inte tid att tänka ihop bra och kompakta svar till dem. Kanske senare, hoppades jag.
Nu steg en västerlänning in vid namn Goran, det blev mycket snack, många råd och till och med en mycket uppskattad guidad tur. Det finns mycket på campus men det är illa skyltat. En liten skylt med några kanji utanför en källare kan betyda, "enorm bespisning, stor nog att rymma 300 personer". Nu blir det lättare att hitta mat på campus i varje fall. Jag fick även lära mig hur man äter korrekt med pinnar. Jag är skyldig honom en massa tack och kvällen avslutades med nudelsoppa på en bra restaurang han hittat i närheten. Vi fick en del regn över oss, dagen hade haft uselt väder och det blev värre med nästan stormvindar. Som tur var hade jag med mig mitt paraply.
Väl vid tunnelbanan klagade jag över biljetterna och frågade om ett bättre sätt. Det fanns det, tro det eller ej. PASMO, ett litet kort man lånar för 500 JPY och sedan tankar. Den håller koll på hur du rör dig och drar av pengar allt eftersom! Riktigt smidigt, riktigt riktigt smidigt. Måste säkerligen spara många minuter varje dag för alla resenärer i tunnelbanan. Jag tankade upp och tog mig hemåt. Klockan hade slagit tolv när jag kröp ned, men jag var glad.
Jag är dock tröttare än vanligt, kan vara jet lag, eller kanske att jag gör så mycket i en helt ny miljö? Det börjar gå upp för mig att jag kan välja lite hur jag vill här. Jag har blivit erbjuden en redig intensivkurs i japanska. Vi talar så intensiv att man nästan bara studerar japanska. Det är troligen mitt livs chans att lära mig språket, men examen då? Exjobbet? Vad borde jag göra egentligen? Jag är inte säker och jag känner hur jag dras mellan plikter. Jag vill inte svika min kära professor där hemma och de som gett mig förtroendet att ta fram något nyttigt. Men jag kan ju inte heller neka mig själv en chans som de troligen skulle tagit. Går det att lyckas med både och? Jag får fundera och planera, för tillfället måste annat fixas. Bostad, papper, jag somnade snabbt.
Kapseln som vi ser ovan är lite gammal, skulle gissa på åttiotal när man kollar på innandömet. Affärsiden är att ge husrum till de som missar sista tåget strax efter tolv. Tågen slutar gå tidigt nämligen. I kapseln har man en klockradio, tv, radio och lampa. Det är inte mjukt, men man överlever. Det finns en gemensam dusch (jag undrar om de har kvinnor som bor här eller inte, för en gemensam dusch är det och inte fasen kan man låsa). Man har även ett litet skåp för värdesaker som är så litet att man inte får in något väsentligt.
Jag gick upp klockan sex, duschade och gav mig av. Jag passade även på att ta med mig min kamera eftersom jag inte litade på värdeskåpet. Lika bra att lämna av den på labbet i något hörn så slipper jag gråta. Jag hade väntat mig rusning, men det uteblev. Visst, man fick stå men packat var det inte runt klockan åtta på morgonen. Överallt fann jag dock "Keep left!" och pilar för riktningar, spår av rusningar vid andra tider? Stockholm är dock värre vid den tiden jag var ute idag. Väl på labbet mötte jag min "värd" Matsubara-san. Vi hälsade och jag räckte över en present och tackade för att han tar hand om mig. Jag fick en hel del papper och förklaringar över allt som skulle fyllas i och göras. Först skulle jag till stadskontoret och registrera mig som utlänning i staden. Då får man ett kort som intygar att man spelar enligt reglerna och har ett giltigt boende.
Ned i tunnelbanan, en bra bit bort skulle jag och jag passade på att ta en tur förbi Shirokanedai ( 白金台) där jag ska bo. Det stod att de rådde en att titta förbi innan man flyttade in. Efter runt 25 minuter på tunnelbanan från Todai så var jag framme. Jag gick med ens fel eftersom kartan var klurig och fick gå tillbaka. Efter mycket om och men hittade jag fram. Jag la vägen på minnet och bättrade på den genom att ta en genväg över Todais medecininstitut som ligger i närheten. Jag hade undivikit det tidigare men ack så fel jag hade, det var precis där kartan pekade.
I ett huj var jag nere i tunnelbanan igen och snart satt jag med en kölapp och en bok i "Hur man lär sig livet i Japan". Den här boken kan vi tala lite om för jag har vissa invändningar på hur den formulerar sig, låt mig ge ett exempel. "Det finns ljud som irriterar de flesta. Blir du störd av musik som läcker ur hörlurar? Blir du kränkt när någon snyter sig? Japan tar illa vid sig av när det kommer till vissa ljud och det är kulturelt betingat. Tänk på det." Med ens utbrister man, "Men nämn lite då!" man vill ju veta. Jag förstår problemet att peka ut exakt men en person som jag vill ha lite mer att gå på än när folk tittar argt. I övrigt är boken helt okej, men alla dessa påståenden om existens av dåligt beteende och sedan inga exempel. Man kan lika gärna säga "Det finns gropar i den mörka skogen", innan man skickar iväg orienteraren trots att man mycket väl vet vart groparna finns.
Hur som helst, jag fick till slut hjälp och ärlig och dum som jag är så sa jag att jag just nu bodde på hotell. Tjänstemannen stannade upp i allt pappersarbete och avbröt hela proceduren abrupt. "Nej, enligt lagen skall du bo där innan du anmäler dig här. Nej, inget uppskov." Jag blev lite matt och bad honom ringa till Todai och prata med dem, inte heller det hjälpte. Det var bara att bitter traska därifrån och återkomma på fredagen när jag flyttat. Jag visste att något skulle gå fel, statistiskt sett var det väl oundvikligt, eller?
För första gången blev det nu trassel i tunnelbanan. Jag hade köpt ett dagskort, trodde jag. Men det var tydligen bara för ett av flera företag som samsas i nudelsoppan av tunnlar. Så det blev stopp och nej. Jag muttrade lite för mig själv och betalade hela biten tillbaka som vanligt. Ett så nästan perfekt system men ändå något som är lite rörigt, det är ju synd. Det måste väl ändå finnas något annat enkelt sätt som inte tar så förbaskat lång tid? Eller? Japanerna har några kort men de måste väl vara månadskort, eller?
Väl tillbaka fick jag nu mitt efterlängtade skrivbord. Jag ställde upp min dator och satte mig i lugnan ro och började beta av pappersarbetet jag hade framför mig. Klockan började dock bli en del och snart skulle det vara kväll. Jag såg till min fasa att många människor hade mailat mig, elever, familj, vänner, med mera. Eleverna fick vänta, det smärtade men jag hade inte tid att tänka ihop bra och kompakta svar till dem. Kanske senare, hoppades jag.
Nu steg en västerlänning in vid namn Goran, det blev mycket snack, många råd och till och med en mycket uppskattad guidad tur. Det finns mycket på campus men det är illa skyltat. En liten skylt med några kanji utanför en källare kan betyda, "enorm bespisning, stor nog att rymma 300 personer". Nu blir det lättare att hitta mat på campus i varje fall. Jag fick även lära mig hur man äter korrekt med pinnar. Jag är skyldig honom en massa tack och kvällen avslutades med nudelsoppa på en bra restaurang han hittat i närheten. Vi fick en del regn över oss, dagen hade haft uselt väder och det blev värre med nästan stormvindar. Som tur var hade jag med mig mitt paraply.
Väl vid tunnelbanan klagade jag över biljetterna och frågade om ett bättre sätt. Det fanns det, tro det eller ej. PASMO, ett litet kort man lånar för 500 JPY och sedan tankar. Den håller koll på hur du rör dig och drar av pengar allt eftersom! Riktigt smidigt, riktigt riktigt smidigt. Måste säkerligen spara många minuter varje dag för alla resenärer i tunnelbanan. Jag tankade upp och tog mig hemåt. Klockan hade slagit tolv när jag kröp ned, men jag var glad.
Jag är dock tröttare än vanligt, kan vara jet lag, eller kanske att jag gör så mycket i en helt ny miljö? Det börjar gå upp för mig att jag kan välja lite hur jag vill här. Jag har blivit erbjuden en redig intensivkurs i japanska. Vi talar så intensiv att man nästan bara studerar japanska. Det är troligen mitt livs chans att lära mig språket, men examen då? Exjobbet? Vad borde jag göra egentligen? Jag är inte säker och jag känner hur jag dras mellan plikter. Jag vill inte svika min kära professor där hemma och de som gett mig förtroendet att ta fram något nyttigt. Men jag kan ju inte heller neka mig själv en chans som de troligen skulle tagit. Går det att lyckas med både och? Jag får fundera och planera, för tillfället måste annat fixas. Bostad, papper, jag somnade snabbt.
Att flyga en bit
Det var tänkt att jag skulle flyga till Japan fredagen den 27 mars. Men det ville sig annourlunda. Jag hade, ovan flygare som jag är, trott att en extra väska skulle kosta i runda slängar 1'000 SEK vilket var lite mer än vad jag betalat från USA. När jag masat mig till Arlanda med den tidigaste av alla tidiga kollektiva alternativ stod det strax klart att man ville ha exakt 8'800 SEK av mig för att ens röra väskan. Jag vacklade till lite, 440 kr per kilo? Du är säker på att du inte sa per väska? Jag fick då rådet att gå till andra änden av terminalen och fråga ett transportföretag istället. Jag sprang med min packning och kom strax fram till att det var stängt. Springer tillbaka och får informationen om att det finns en representant mitt emot samma firma. Springer tillbaka och nu kommer vi snart fram till att det kostar lika mycket och att jag skulle få vänta runt tio dagar. Jahopp, tillbaka till check-in som nu säger att jag är sen till flyget och bör betala övervikten omedelbums. Jag springer nu över halva terminalen och tar en kölapp. 15, 10, 8 min till avgång och jag får nu hjälp trots böner från min sida. "07:05? Nej, det hinner du aldrig med", jag sätter mig ned. Efter en hel del förhandlande och massa hjälp från SAS snälla personal får jag boka om trots att reglerna säger nej. Men, får betala 1'100 SEK för biljetten på måndag. Jag beger mig halvbitter hemåt, fast beslutsam om att packa om.
Helgen blev minst sagt aktiv med att få ned vikten på alla sätt. Jag fixade ett paket till mig själv via posten och utdrag av böcker scannades på löpande band så att jag kunde referera till dem i den exjobbsrapport som skulle skrivas inom sinom tid. På måndag var jag redo inför ännu en drabbning.
På måndagen var jag redo, än mer än jag varit på fredagen. Jag sa farväl till Sverige och allt där hemma för att byta ut ett liv mot något jag ej visste vad det skulle bli. Att få in bagaget på Arlanda gick mycket enklare den här gången och snart bar det av. Längst bak i planet hamnade jag och trots fönsterplats så skymdes utsikten ganska väl. Jag såg mest av allt den vänstra motorn på vår Fokker 100. Bredvid mig fann jag en gammal KTH;are, han hade läst farkostteknik på sjuttiotalet och hade ett hålkort som bokmärke. Det blev att tala lite om livet i stort, konst, ja, som det brukar bli när man träffar på en trevlig människa.
Väl framme i Wien efter i runda slängar två timmar skulle jag byta plan. Jag passade dock på att köpa en reseguide för Tokyo, jag ville förbereda mig inför den tunnelbana som nalkades och Wittgenstein må vara god läsning men tunnelbanan i Tokyo har han lämnat utanför sin Tractus. Riktigt glad var jag över att slippa släpa på min resväska, den flyttades automatiskt mellan planen så jag kunde ägna full tid åt mina två tunga (en bra bit över tillåtna 8 kilo, men ingen vägde dem ju) axelväskor.
Så var det dags, en Boeing 777;a fylld med till största delen japaner och tolv timmars väntan. Jag hamnade bredvid ett par danskar som skulle semestra. Blev inte så mycket prat, utan jag läste på istället. Planen var som följer, vara vaken 2 timmar, sova 6 timmar, bli väckt med frukost och landa. Hur svårt skulle det kunna vara? Men icke, inte blev det någon sömn alls. Jag kunde inte sova men lyckades villa ögonen ett litet tag. Mestadels läste jag och var lagom uttråkad och hade ont i benen. Det var en liten låda under stolen framför som gjorde att jag inte kunde sträcka benen och jag fick två gånger stå och sträcka lite för att inte bli helt utom mig av frustration över hur mitt knä värkte. Vid landning var jag dock inte så trött, snarare föväntansfull. Fick mig lite skratt över danskarna också och deras enorma frustration över att planet hade tre språk som talades. Tyska, Engelska och Japanska. När något skulle sägas tog det ett bra tag och de ville hellre sluta ögonen hela vägen ned, "Kan de ikke halle keft?!".
Så, hur var Japan då? Först blev det som vanligt passkontroll. Enda skillnaden mot USA var alla gamla män som visade vägen och hjälpte till. Visserligen inte på helt ren engelska men vad spelar det för roll. Efter ett foto och fingeravtryck och en lång väntan i kön plockade jag upp mitt bagage och begav mig mot tullen. Fick man ta in kakor? Eller hur var det? Jag blev stoppad, lagom med tur och mannen i uniform ville att jag öppnade väskan.
- Vad finns i den?
- Mest kläder... um... en rakapparat. Skoputs. Presenter.
*Han tar upp en bok med bilder på olika saker, eller snarare, droger*
- Har du det? Det? Den? Detta?
- Nej, nej, nej, nej, jag dricker inte ens alkohol och tar än mindre droger.
- Okej, kan du öppna den?
- Visst.
*Tjänstemannen rotar runt*
- Där är rakapparaten jag talade om och där är skoputsen.
- Okej, bra, låt mig lyfta ned den och så kan du gå.
- Tackar!
Phew, det där var obehagligt. Jag packar om så att jag kan dra hela lasset in till Tokyo. Får lite hjälp med att hitta rätt tåg och för 1'000 JPY (~90 SEK) av de 30'000 JPY jag växlat till mig i Stockholm skall jag snart vara vid mitt hotell. Jag var omgiven av japaner och ensam. Utanför tågfönstret var det hus, små åkrar och floder. Det kändes igen från när jag var i Osakaområdet under förra året. Helt plötsligt frågar en ung tjej om hjälp, på engelska dessutom, det visar sig vara en kinesisk arkitektstudent från London!? Och hon skall till samma ställe som mig?! Det var som attan. Tillsammans lyckas vi ta oss dit och hon beger sig av för att träffa några vänner inför en konferens.
Jag ställer ifrån mig väskorna och beslutar mig att ringa till labbet och säga att jag är i Tokyo och att jag lever. Killen vid disken heter Rupert och jag gillar honom. Han är hjälpsam, vänlig och dessutom från Nya Zeeland, så engelskan var minst sagt utmärkt. Jag tar en snabb dusch, byter om till rena kläder och tar mig ned i tunnelbanan som fungerar likt den nere i Osaka. Man kollar ut vart man vill åka på en tavla och sedan betalar man för en pappersbiljett. Denna stoppar man in a grinden, får tillbaka den och när man når målet så använder man den för att komma ut. Smidigt och enkelt. Jag åker ibland åt fel håll, ibland för långt men efter några små misstag är jag framme vid campus och letar mig fram. Det är stort och påminner mig om Berkley och Carls bilder av Oxford. Jag har dock ingen kamera på mig men ursäktar mig med att jag kan ta det en dag med bättre väder och mer tid. Det är mulet, men inget regn så som befarats.
Jag hittar till slut en byggnad, jag ser inga skyltar om något labb. I varje fall inga skyltar som jag klarar av att läsa. På våning sex ser jag en dörr med nummer 615, var inte det rumsnummret som jag såg i adressen alla gånger jag skickade papper? Jag går in. Det är ett ganska litet rum, många skrivbord och lite trångt. ”えとうー、つじいLABORATORYですか？”. Jag är framme.
Jag hälsar och hälsar, de är så många, så många namn och jag skall försöka komma ihåg dem alla. Hjälp! Jag plockar upp pepparkakor och böcker om Sverige. De flesta är nyfikna över vad jag är för någon typ. Jag försöker hålla mig trevlig och glad även om jag känner av bristen av sömn. På det hela taget verkar det gå bra. Pepparkakorna är uppskattade och de européer vi har på labbet känner igen dem. Från Finland, Tyskland, oj, det är väldigt internationellt. Efter en stunds pratande och visandes runt får jag ursäkta mig och röra mig hemåt. Jag är för trött även om jag mer än gärna skulle vilja stanna. Det intressanta med allt pratande är att det sker oftast men en person i taget. I ett hörn har några andra ett möte och jag skäms en aning över att ta upp plats, så viktigt är jag inte.
Ner i tunnelbanan igen och hemåt. Väl där upptäcker jag något, det är fel hostel! Nu har jag gjort bort mig nog för hela dagen. Jag har bokat ett hotell en bra bit bort. Jag ursäktar mig och säger till Rupert som ler att det verkligen inte var meningen. Jag letar och letar, men tunga väskor, jag har inte ätit på ett bra tag och behöver sova. Snart är jag där och checkar in på ett kapselhotell. Jag fick ju aldrig se rummen på det andra stället så jag blev aldrig vis nog att tro annat än att det var rätt. Så går det när man kollat på nätet och läst för många namn. Jag orkar inte äta trots att jag inte ätit sedan frukosten på planet. Jag ställer klockan på sex, det får duga, runt tolv timmars sömn om jag sover så länge. Sedan blir det mörkt och min första dag i Tokyo har nått sitt slut. Utanför har körsbärsblommorna börjat slå ut, men än finns det knoppar som inom kort skall brista.
Helgen blev minst sagt aktiv med att få ned vikten på alla sätt. Jag fixade ett paket till mig själv via posten och utdrag av böcker scannades på löpande band så att jag kunde referera till dem i den exjobbsrapport som skulle skrivas inom sinom tid. På måndag var jag redo inför ännu en drabbning.
På måndagen var jag redo, än mer än jag varit på fredagen. Jag sa farväl till Sverige och allt där hemma för att byta ut ett liv mot något jag ej visste vad det skulle bli. Att få in bagaget på Arlanda gick mycket enklare den här gången och snart bar det av. Längst bak i planet hamnade jag och trots fönsterplats så skymdes utsikten ganska väl. Jag såg mest av allt den vänstra motorn på vår Fokker 100. Bredvid mig fann jag en gammal KTH;are, han hade läst farkostteknik på sjuttiotalet och hade ett hålkort som bokmärke. Det blev att tala lite om livet i stort, konst, ja, som det brukar bli när man träffar på en trevlig människa.
Väl framme i Wien efter i runda slängar två timmar skulle jag byta plan. Jag passade dock på att köpa en reseguide för Tokyo, jag ville förbereda mig inför den tunnelbana som nalkades och Wittgenstein må vara god läsning men tunnelbanan i Tokyo har han lämnat utanför sin Tractus. Riktigt glad var jag över att slippa släpa på min resväska, den flyttades automatiskt mellan planen så jag kunde ägna full tid åt mina två tunga (en bra bit över tillåtna 8 kilo, men ingen vägde dem ju) axelväskor.
Så var det dags, en Boeing 777;a fylld med till största delen japaner och tolv timmars väntan. Jag hamnade bredvid ett par danskar som skulle semestra. Blev inte så mycket prat, utan jag läste på istället. Planen var som följer, vara vaken 2 timmar, sova 6 timmar, bli väckt med frukost och landa. Hur svårt skulle det kunna vara? Men icke, inte blev det någon sömn alls. Jag kunde inte sova men lyckades villa ögonen ett litet tag. Mestadels läste jag och var lagom uttråkad och hade ont i benen. Det var en liten låda under stolen framför som gjorde att jag inte kunde sträcka benen och jag fick två gånger stå och sträcka lite för att inte bli helt utom mig av frustration över hur mitt knä värkte. Vid landning var jag dock inte så trött, snarare föväntansfull. Fick mig lite skratt över danskarna också och deras enorma frustration över att planet hade tre språk som talades. Tyska, Engelska och Japanska. När något skulle sägas tog det ett bra tag och de ville hellre sluta ögonen hela vägen ned, "Kan de ikke halle keft?!".
Så, hur var Japan då? Först blev det som vanligt passkontroll. Enda skillnaden mot USA var alla gamla män som visade vägen och hjälpte till. Visserligen inte på helt ren engelska men vad spelar det för roll. Efter ett foto och fingeravtryck och en lång väntan i kön plockade jag upp mitt bagage och begav mig mot tullen. Fick man ta in kakor? Eller hur var det? Jag blev stoppad, lagom med tur och mannen i uniform ville att jag öppnade väskan.
- Vad finns i den?
- Mest kläder... um... en rakapparat. Skoputs. Presenter.
*Han tar upp en bok med bilder på olika saker, eller snarare, droger*
- Har du det? Det? Den? Detta?
- Nej, nej, nej, nej, jag dricker inte ens alkohol och tar än mindre droger.
- Okej, kan du öppna den?
- Visst.
*Tjänstemannen rotar runt*
- Där är rakapparaten jag talade om och där är skoputsen.
- Okej, bra, låt mig lyfta ned den och så kan du gå.
- Tackar!
Phew, det där var obehagligt. Jag packar om så att jag kan dra hela lasset in till Tokyo. Får lite hjälp med att hitta rätt tåg och för 1'000 JPY (~90 SEK) av de 30'000 JPY jag växlat till mig i Stockholm skall jag snart vara vid mitt hotell. Jag var omgiven av japaner och ensam. Utanför tågfönstret var det hus, små åkrar och floder. Det kändes igen från när jag var i Osakaområdet under förra året. Helt plötsligt frågar en ung tjej om hjälp, på engelska dessutom, det visar sig vara en kinesisk arkitektstudent från London!? Och hon skall till samma ställe som mig?! Det var som attan. Tillsammans lyckas vi ta oss dit och hon beger sig av för att träffa några vänner inför en konferens.
Jag ställer ifrån mig väskorna och beslutar mig att ringa till labbet och säga att jag är i Tokyo och att jag lever. Killen vid disken heter Rupert och jag gillar honom. Han är hjälpsam, vänlig och dessutom från Nya Zeeland, så engelskan var minst sagt utmärkt. Jag tar en snabb dusch, byter om till rena kläder och tar mig ned i tunnelbanan som fungerar likt den nere i Osaka. Man kollar ut vart man vill åka på en tavla och sedan betalar man för en pappersbiljett. Denna stoppar man in a grinden, får tillbaka den och när man når målet så använder man den för att komma ut. Smidigt och enkelt. Jag åker ibland åt fel håll, ibland för långt men efter några små misstag är jag framme vid campus och letar mig fram. Det är stort och påminner mig om Berkley och Carls bilder av Oxford. Jag har dock ingen kamera på mig men ursäktar mig med att jag kan ta det en dag med bättre väder och mer tid. Det är mulet, men inget regn så som befarats.
Jag hittar till slut en byggnad, jag ser inga skyltar om något labb. I varje fall inga skyltar som jag klarar av att läsa. På våning sex ser jag en dörr med nummer 615, var inte det rumsnummret som jag såg i adressen alla gånger jag skickade papper? Jag går in. Det är ett ganska litet rum, många skrivbord och lite trångt. ”えとうー、つじいLABORATORYですか？”. Jag är framme.
Jag hälsar och hälsar, de är så många, så många namn och jag skall försöka komma ihåg dem alla. Hjälp! Jag plockar upp pepparkakor och böcker om Sverige. De flesta är nyfikna över vad jag är för någon typ. Jag försöker hålla mig trevlig och glad även om jag känner av bristen av sömn. På det hela taget verkar det gå bra. Pepparkakorna är uppskattade och de européer vi har på labbet känner igen dem. Från Finland, Tyskland, oj, det är väldigt internationellt. Efter en stunds pratande och visandes runt får jag ursäkta mig och röra mig hemåt. Jag är för trött även om jag mer än gärna skulle vilja stanna. Det intressanta med allt pratande är att det sker oftast men en person i taget. I ett hörn har några andra ett möte och jag skäms en aning över att ta upp plats, så viktigt är jag inte.
Ner i tunnelbanan igen och hemåt. Väl där upptäcker jag något, det är fel hostel! Nu har jag gjort bort mig nog för hela dagen. Jag har bokat ett hotell en bra bit bort. Jag ursäktar mig och säger till Rupert som ler att det verkligen inte var meningen. Jag letar och letar, men tunga väskor, jag har inte ätit på ett bra tag och behöver sova. Snart är jag där och checkar in på ett kapselhotell. Jag fick ju aldrig se rummen på det andra stället så jag blev aldrig vis nog att tro annat än att det var rätt. Så går det när man kollat på nätet och läst för många namn. Jag orkar inte äta trots att jag inte ätit sedan frukosten på planet. Jag ställer klockan på sex, det får duga, runt tolv timmars sömn om jag sover så länge. Sedan blir det mörkt och min första dag i Tokyo har nått sitt slut. Utanför har körsbärsblommorna börjat slå ut, men än finns det knoppar som inom kort skall brista.
Jag lever!
Vi kan väl inleda med att jag lever. Historien om vem vad och hur får vänta. Jag har anlänt i Tokyo och det mesta har gått så som sig bör. Det finns mycket att berätta dock så låt oss ta en sak i taget. Jag känner en lätt huvudvärk och att jag är lite vilsen. Men vad annars kan man vara efter en flytt till andra sidan jorden i ett väldigt huj? Låt oss börja...
Subscribe to:
Posts (Atom)
