Hem?

Jag var uppe tidigt och rafsade ihop alla mina tillhörigheter. Idag var ju dagen man skulle få sova utan någon form av paranoia över att någon skulle komma och ta mina kläder. Jag hade nu etablerat en tradition att äta frukost på en liten typiskt japansk restaurang nere på hörnet mot tunnelbanan. Så blev det idag också, inte frukost med svenska mått men det mättar bra med ris, fläsk och ägg.

Tunnelbanan var packad med folk. Jag struntade till och med att gå på de två första tågen tills jag såg en vagn med utrymme nog att rymma mig och min väska. Sedan blev det en lång resa, Asakusa där mitt hotell låg ligger i nordöst och Shirokanedai ligger i sydväst. Jag fick hela tiden försöka att vara så lite i vägen som möjligt, trots allt så var jag inte den som skulle till jobbet eller hade tidspress. Efter två byten var jag där och vandrade den väg jag lärt mig dagarna tidigare. Det var en vacker dag, en riktigt vacker dag med en majoritet av blå himmel. Körsbärsblommorna hade slagit ut i parken på Tokyo Universitys Shirokanedai campus. Väl framme hälsade jag på managern i receptionen och gav honom ett paket med en liten dalahäst. Det var en hel del japanka ord av beundran, dock mest över pappret? Som passades runt till vaktmästaren och sekreteraren.

Jag släpade sen min väska den sista biten upp till mitt rum. Packade upp och tog ett välbehövligt bad. Jag lovar bilder på mitt rum, men ni får vänta lite, kameran var kvar på labbet. Nu var det dags att återvända till Minatos stadshus. Den här gången gick allt mycket smidigare, jag hade dock väntat mig mitt kort som skall bevisa att jag vistas lagligt i landet. Så blev det inte, jag fick några papper istället som intygade att jag skulle få kortet senare. Tre kopior av dessa fick jag köpa, en för mobiltelefon osv. osv. Flytta papper har ju blivit mitt yrke den här veckan. När jag var klar med den biten så begav jag mig tillbaka till campus för att överräcka papprena till kontoret för internationella relationer. Då skulle jag i teorin vara klar med allt från deras sida.

Jag betalade först 610 JPY för det porto som det hade kostat dem att skicka papper till mig i Sverige. Sedan studsade jag runt ett tag och stötte till slut på Sato, hon verkar vara riktigt högt uppsatt. Jag fick återigen kommentarer om min längd och ett hjärtligt utbristande av "I want to beat your country!", jag tror att jag förstår andemeningen i varje fall. Jag fick ett kort i handen som intygar att jag är en äkta student och hör hemma på campus. Sedan blev det lunch i kaffeterian, nudlar i soppa, med en omelett nedrörd.

På kontoret hade någon lagt något konstigt godis på mitt skrivbord. Vem? Vad? Ingen i närheten visste något. Till slut berättade Ito, en av våra sekreterare, som varit ute när jag kom tillbaka, att hon lagt dem där. De var från en affär som hette Yoku Moku, för det otränade örat hör man det inte men Jokkmokk. En student hade tagit med sig choklad från den affären i Tokyo och det är ju ett svenskt namn även om kopplingen till choklad inte är helt uppenbar.



Lite lagom sent på dagen, runt fyra, fick jag reda på att det på lördagen var planerat en träff i en park för att fira både ett bröllop och för att ta farväl till en doktorand som studerat vid labbet. Jag sa att jag gärna följde med och fick, efter lite om och men, en karta till platsen jag skulle. Jag lovade högtidligt att jag skulle vara där innan klockan ett så att jag var där i tid.

Katsu (勝) som är sekreterare på kontoret sa att jag gjorde bäst i att se körsbärsblommorna innan de började falla. Min kära fysiker nummer två som nu är på ett universitet i USA hade tipsat mig om att fota campus innan jag började se allt som vardagligt. Så i skymningen gick jag ut för att fånga allt på bild.

Många av byggnaderna har bilder av det förgångna i fasaden. En med holländare som byter ritningar med japaner bland annat.


På campus finns även en kampsportsdojo, man hör stridsropen flera hundra meter bort.


Nedan är en av de mer alldagliga byggnaderna.


Här ser vi Akamon (赤門), den röda porten. En av de mer kända sevärdheterna på campus.


Jag kunde inte heller låta bli att ta ett foto när några pizzavespor susade förbi.


Ingen uppsätting med bilder skulle vara komplett utan denna. Det kända klocktornet med körsbärsblommor i förgrunden. Snart var det dock mörkt och jag fick lämna kameran på labbet, jag visste inte hur mycket jag skulle behöva bära hem senare så det kändes säkrast så. Sedan bar det av mot Akihabara och Don Kihoote, även kallat Donki tydligen.


Till en början var jag bara vilsen. Jag visste varken ut eller in, hur långt ifrån affären var stationen? Jag hade ingen skala som kunde hjälpa mig heller för den delen. Till slut kom jag till en gata som skulle få den minsta av nördar att storkna. Neonskyltar, plasmaskärmar och andra lysande föremål fyllde upp byggnaderna och varje hörn sålde spel, datorer, filmer, ja, allt. Jag blev antastad av en stor mängd människor som delade ut reklam för caféer med bara servitriser klädda i någon japansk tolkning av västerländska hushållerskor. Jag fick till och med reklam för någon lurig bar där alla var klädda som indianer?! Jag var dock bara ute efter en enda sak, ett komplett sängset så att jag skulle kunna sova.

Till slut hittade jag något som bar rätt skyltar och jag började leta. Till slut hittade jag kuddar och sedan i närheten täcken... men vänta nu? Jag tror att jag känner igen människan framför mig. Luke? Som vissa sagt, man stöter inte ihop med folk man känner igen i Tokyo, men... tydligen gjorde jag det. Han hade med sig vän och flickvän. Och visst var det så att han hjälpte viss vän Jason att hitta just det jag letade efter. Jag som trodde att jag bara skulle hem, nej, nu bar det av ut och äta mat under de blommande körsbärsblommorna. Allt i gott sällskap, jag var minst sagt lycklig. Vi gick till Uenokoen, en stor park som just nu var fylld med en stor mängd människor. Kameran hade jag ju lämnat men låt mig berätta om alla japaner som med mobilkameror fotograferade blommorna, som satt vid uppdukade bord i närheten av uppslagna marknadsstånd som lagade mat över öppen eld, om utbredda filtar som man satt på och om den stämning som jag inte kan beskriva med ord. Det var underbart.

Slutligen så begav vi oss dock till en annan affär, det handlades ett sängset och en väckarklocka åt mig och lite annat åt de andra och med de sista tågen åkte vi åt olika håll. Jag hoppas på mer tid med dem alla, jag är verkligen lycklig att ha sån tur med det folk jag stöter på. Väl hemma slet jag upp mitt sängset, ställde min klocka på tio på morgonen och slocknade. Snabbare än någonsin.