Att flyga en bit

Det var tänkt att jag skulle flyga till Japan fredagen den 27 mars. Men det ville sig annourlunda. Jag hade, ovan flygare som jag är, trott att en extra väska skulle kosta i runda slängar 1'000 SEK vilket var lite mer än vad jag betalat från USA. När jag masat mig till Arlanda med den tidigaste av alla tidiga kollektiva alternativ stod det strax klart att man ville ha exakt 8'800 SEK av mig för att ens röra väskan. Jag vacklade till lite, 440 kr per kilo? Du är säker på att du inte sa per väska? Jag fick då rådet att gå till andra änden av terminalen och fråga ett transportföretag istället. Jag sprang med min packning och kom strax fram till att det var stängt. Springer tillbaka och får informationen om att det finns en representant mitt emot samma firma. Springer tillbaka och nu kommer vi snart fram till att det kostar lika mycket och att jag skulle få vänta runt tio dagar. Jahopp, tillbaka till check-in som nu säger att jag är sen till flyget och bör betala övervikten omedelbums. Jag springer nu över halva terminalen och tar en kölapp. 15, 10, 8 min till avgång och jag får nu hjälp trots böner från min sida. "07:05? Nej, det hinner du aldrig med", jag sätter mig ned. Efter en hel del förhandlande och massa hjälp från SAS snälla personal får jag boka om trots att reglerna säger nej. Men, får betala 1'100 SEK för biljetten på måndag. Jag beger mig halvbitter hemåt, fast beslutsam om att packa om.

Helgen blev minst sagt aktiv med att få ned vikten på alla sätt. Jag fixade ett paket till mig själv via posten och utdrag av böcker scannades på löpande band så att jag kunde referera till dem i den exjobbsrapport som skulle skrivas inom sinom tid. På måndag var jag redo inför ännu en drabbning.

På måndagen var jag redo, än mer än jag varit på fredagen. Jag sa farväl till Sverige och allt där hemma för att byta ut ett liv mot något jag ej visste vad det skulle bli. Att få in bagaget på Arlanda gick mycket enklare den här gången och snart bar det av. Längst bak i planet hamnade jag och trots fönsterplats så skymdes utsikten ganska väl. Jag såg mest av allt den vänstra motorn på vår Fokker 100. Bredvid mig fann jag en gammal KTH;are, han hade läst farkostteknik på sjuttiotalet och hade ett hålkort som bokmärke. Det blev att tala lite om livet i stort, konst, ja, som det brukar bli när man träffar på en trevlig människa.

Väl framme i Wien efter i runda slängar två timmar skulle jag byta plan. Jag passade dock på att köpa en reseguide för Tokyo, jag ville förbereda mig inför den tunnelbana som nalkades och Wittgenstein må vara god läsning men tunnelbanan i Tokyo har han lämnat utanför sin Tractus. Riktigt glad var jag över att slippa släpa på min resväska, den flyttades automatiskt mellan planen så jag kunde ägna full tid åt mina två tunga (en bra bit över tillåtna 8 kilo, men ingen vägde dem ju) axelväskor.

Så var det dags, en Boeing 777;a fylld med till största delen japaner och tolv timmars väntan. Jag hamnade bredvid ett par danskar som skulle semestra. Blev inte så mycket prat, utan jag läste på istället. Planen var som följer, vara vaken 2 timmar, sova 6 timmar, bli väckt med frukost och landa. Hur svårt skulle det kunna vara? Men icke, inte blev det någon sömn alls. Jag kunde inte sova men lyckades villa ögonen ett litet tag. Mestadels läste jag och var lagom uttråkad och hade ont i benen. Det var en liten låda under stolen framför som gjorde att jag inte kunde sträcka benen och jag fick två gånger stå och sträcka lite för att inte bli helt utom mig av frustration över hur mitt knä värkte. Vid landning var jag dock inte så trött, snarare föväntansfull. Fick mig lite skratt över danskarna också och deras enorma frustration över att planet hade tre språk som talades. Tyska, Engelska och Japanska. När något skulle sägas tog det ett bra tag och de ville hellre sluta ögonen hela vägen ned, "Kan de ikke halle keft?!".

Så, hur var Japan då? Först blev det som vanligt passkontroll. Enda skillnaden mot USA var alla gamla män som visade vägen och hjälpte till. Visserligen inte på helt ren engelska men vad spelar det för roll. Efter ett foto och fingeravtryck och en lång väntan i kön plockade jag upp mitt bagage och begav mig mot tullen. Fick man ta in kakor? Eller hur var det? Jag blev stoppad, lagom med tur och mannen i uniform ville att jag öppnade väskan.

- Vad finns i den?
- Mest kläder... um... en rakapparat. Skoputs. Presenter.
*Han tar upp en bok med bilder på olika saker, eller snarare, droger*
- Har du det? Det? Den? Detta?
- Nej, nej, nej, nej, jag dricker inte ens alkohol och tar än mindre droger.
- Okej, kan du öppna den?
- Visst.
*Tjänstemannen rotar runt*
- Där är rakapparaten jag talade om och där är skoputsen.
- Okej, bra, låt mig lyfta ned den och så kan du gå.
- Tackar!

Phew, det där var obehagligt. Jag packar om så att jag kan dra hela lasset in till Tokyo. Får lite hjälp med att hitta rätt tåg och för 1'000 JPY (~90 SEK) av de 30'000 JPY jag växlat till mig i Stockholm skall jag snart vara vid mitt hotell. Jag var omgiven av japaner och ensam. Utanför tågfönstret var det hus, små åkrar och floder. Det kändes igen från när jag var i Osakaområdet under förra året. Helt plötsligt frågar en ung tjej om hjälp, på engelska dessutom, det visar sig vara en kinesisk arkitektstudent från London!? Och hon skall till samma ställe som mig?! Det var som attan. Tillsammans lyckas vi ta oss dit och hon beger sig av för att träffa några vänner inför en konferens.

Jag ställer ifrån mig väskorna och beslutar mig att ringa till labbet och säga att jag är i Tokyo och att jag lever. Killen vid disken heter Rupert och jag gillar honom. Han är hjälpsam, vänlig och dessutom från Nya Zeeland, så engelskan var minst sagt utmärkt. Jag tar en snabb dusch, byter om till rena kläder och tar mig ned i tunnelbanan som fungerar likt den nere i Osaka. Man kollar ut vart man vill åka på en tavla och sedan betalar man för en pappersbiljett. Denna stoppar man in a grinden, får tillbaka den och när man når målet så använder man den för att komma ut. Smidigt och enkelt. Jag åker ibland åt fel håll, ibland för långt men efter några små misstag är jag framme vid campus och letar mig fram. Det är stort och påminner mig om Berkley och Carls bilder av Oxford. Jag har dock ingen kamera på mig men ursäktar mig med att jag kan ta det en dag med bättre väder och mer tid. Det är mulet, men inget regn så som befarats.

Jag hittar till slut en byggnad, jag ser inga skyltar om något labb. I varje fall inga skyltar som jag klarar av att läsa. På våning sex ser jag en dörr med nummer 615, var inte det rumsnummret som jag såg i adressen alla gånger jag skickade papper? Jag går in. Det är ett ganska litet rum, många skrivbord och lite trångt. ”えとうー、つじいLABORATORYですか？”. Jag är framme.

Jag hälsar och hälsar, de är så många, så många namn och jag skall försöka komma ihåg dem alla. Hjälp! Jag plockar upp pepparkakor och böcker om Sverige. De flesta är nyfikna över vad jag är för någon typ. Jag försöker hålla mig trevlig och glad även om jag känner av bristen av sömn. På det hela taget verkar det gå bra. Pepparkakorna är uppskattade och de européer vi har på labbet känner igen dem. Från Finland, Tyskland, oj, det är väldigt internationellt. Efter en stunds pratande och visandes runt får jag ursäkta mig och röra mig hemåt. Jag är för trött även om jag mer än gärna skulle vilja stanna. Det intressanta med allt pratande är att det sker oftast men en person i taget. I ett hörn har några andra ett möte och jag skäms en aning över att ta upp plats, så viktigt är jag inte.

Ner i tunnelbanan igen och hemåt. Väl där upptäcker jag något, det är fel hostel! Nu har jag gjort bort mig nog för hela dagen. Jag har bokat ett hotell en bra bit bort. Jag ursäktar mig och säger till Rupert som ler att det verkligen inte var meningen. Jag letar och letar, men tunga väskor, jag har inte ätit på ett bra tag och behöver sova. Snart är jag där och checkar in på ett kapselhotell. Jag fick ju aldrig se rummen på det andra stället så jag blev aldrig vis nog att tro annat än att det var rätt. Så går det när man kollat på nätet och läst för många namn. Jag orkar inte äta trots att jag inte ätit sedan frukosten på planet. Jag ställer klockan på sex, det får duga, runt tolv timmars sömn om jag sover så länge. Sedan blir det mörkt och min första dag i Tokyo har nått sitt slut. Utanför har körsbärsblommorna börjat slå ut, men än finns det knoppar som inom kort skall brista.