Hanami (花見)

Jag vaknade, klockan tolv. Klockan tolv! Men jag ställde ju klockan på tio! Det visade sig att min någorlunda dyra Tottoroklocka (från en känd japansk film som jag kan rekommendera) inte fungerade alls när det kom till att ringa. Jag var upp med ett ryck och slängde på mig kläder. Jag köpte snabbt kakor på ett snabbköp och tog en juice till frukost.

Jag var snart framme vid Shinjukugyoen, efter att först gått åt fel håll i all hast så kom jag fram till parken och fick återigen uppleva att man kan gå rakt in i en folkmassa utan att ens märka den förräns man går runt hörnet. Kön till parken bestod av flera tusen människor. Jag tittade till höger och vänster, jag visste att jag var sen, men vart var de andra? Jag köade och tittade åt alla håll. Till slut såg jag ett bekant ansikte som kom mot mig och bad mig hoppa ur kön. Jag fick en biljett och gick in. Matsubayashi var där med en gammal klassisk kamera som var riktigt vacker och vi var minst femton personer till.


I vinden virvlade lite då och då kronblad som föll, det var riktigt vacker och parken var full med människor. I utkanten hittade vi en bra plats och slog oss ned. Jag träffade folk från mitt eget labb, två konstnärer och en regissör för animerade filmer?! Det var minst sagt en udda samling men glada och frossandes i en massa godsaker. Någon hade dessutom tagit med sig en kartong havreflarn från IKEA, vem det var vet jag fortfarande inte. Vi satt och pratade om det mesta i flertalet timmar tills parken skulle stänga. Vi begav oss då ut ur parken och jag var beredd på att gå och köpa en till väckarklocka (den gamla fick jag byta in senare) när någon föreslog middag.

Vi gick till en Izakaya, det är som en lite barliknade variant av restaurang med privata rum och små rätter som man beställer i stora mängder. Det pratades och tjimmades i två timmar till, tills jag var både munter och mätt. Tydligen så får man bara stanna i två timmar som en lite halvt oskriven regel. Till min stora sorg ville alla ha mitt mobilnummer, jag har ännu ingen mobiltelefon och hela förfarande för att få en är minst sagt förvirrande. Jag hade gärna hängt med två av de lite väl äldre killarna vidare till en bar bara för att få se vad som försigick men jag kände att min plånbok började ta skada. Man kan verkligen äta sig fattig i det här landet. Jag gick istället hem och jag rensade upp den oreda som var mitt rum.

Min väckarklocka gjorde jag några tappra försök att laga och tillslut verkade den funka. Jag sken upp och ställde den på åtta på morgonen. För söndagen hade jag inga planer, ta en dusch, tvätta och kanske fotografera lite? Men det är en annan historia.