Ensamhet

Efter nästan en vecka infinner sig samma känsla som jag hade nere i Kyoto (京都) förra året. Ensamhet, man är omgiven av människor men hjälplöst ensam. Jag tror inte längre att det har att göra med Japan i sig utan med hur det är att vara på resande fot. Givetvis hjälper det inte att kulturen här inte direkt uppmuntrar till att tala med folk man stöter på, men ändå. Man har tusentals tankar, reflektioner och observationer men får hålla dem inom sig. Att resa är underbart, att resa ensam ibland plågsamt.

Jag har börjat leta lite klubbar på campus för att komma ut lite från labbet. Jag har vid flertalet tillfällen blivit uppmanad att gå med i tennisklubben men: Ett, jag spelar riktigt kasst. Två, medlemsavgiften är ganska saftig. Tre, efter att ha hört mig omkring verkar det snarare vara klubbar för japaner som vill festa och träffa "vänner" av det motsatta könet. Inte riktigt min kopp med te med andra ord. Just nu lutar det åt att på torsdag gå till en klubb som sysslar med att träffas och ha trevligt. En ganska liten sådan men låter bättre för min del. Dels försöker jag få in en fot i fotoklubben som verkligen är intressant om än liten. De verkar dock inte träffas regelbundet utan åker på utflykter och fotar.

Kulturellabarriärer och språkbarriärer, de är till för att brytas, eller?