Kapseln som vi ser ovan är lite gammal, skulle gissa på åttiotal när man kollar på innandömet. Affärsiden är att ge husrum till de som missar sista tåget strax efter tolv. Tågen slutar gå tidigt nämligen. I kapseln har man en klockradio, tv, radio och lampa. Det är inte mjukt, men man överlever. Det finns en gemensam dusch (jag undrar om de har kvinnor som bor här eller inte, för en gemensam dusch är det och inte fasen kan man låsa). Man har även ett litet skåp för värdesaker som är så litet att man inte får in något väsentligt.
Jag gick upp klockan sex, duschade och gav mig av. Jag passade även på att ta med mig min kamera eftersom jag inte litade på värdeskåpet. Lika bra att lämna av den på labbet i något hörn så slipper jag gråta. Jag hade väntat mig rusning, men det uteblev. Visst, man fick stå men packat var det inte runt klockan åtta på morgonen. Överallt fann jag dock "Keep left!" och pilar för riktningar, spår av rusningar vid andra tider? Stockholm är dock värre vid den tiden jag var ute idag. Väl på labbet mötte jag min "värd" Matsubara-san. Vi hälsade och jag räckte över en present och tackade för att han tar hand om mig. Jag fick en hel del papper och förklaringar över allt som skulle fyllas i och göras. Först skulle jag till stadskontoret och registrera mig som utlänning i staden. Då får man ett kort som intygar att man spelar enligt reglerna och har ett giltigt boende.
Ned i tunnelbanan, en bra bit bort skulle jag och jag passade på att ta en tur förbi Shirokanedai ( 白金台) där jag ska bo. Det stod att de rådde en att titta förbi innan man flyttade in. Efter runt 25 minuter på tunnelbanan från Todai så var jag framme. Jag gick med ens fel eftersom kartan var klurig och fick gå tillbaka. Efter mycket om och men hittade jag fram. Jag la vägen på minnet och bättrade på den genom att ta en genväg över Todais medecininstitut som ligger i närheten. Jag hade undivikit det tidigare men ack så fel jag hade, det var precis där kartan pekade.
I ett huj var jag nere i tunnelbanan igen och snart satt jag med en kölapp och en bok i "Hur man lär sig livet i Japan". Den här boken kan vi tala lite om för jag har vissa invändningar på hur den formulerar sig, låt mig ge ett exempel. "Det finns ljud som irriterar de flesta. Blir du störd av musik som läcker ur hörlurar? Blir du kränkt när någon snyter sig? Japan tar illa vid sig av när det kommer till vissa ljud och det är kulturelt betingat. Tänk på det." Med ens utbrister man, "Men nämn lite då!" man vill ju veta. Jag förstår problemet att peka ut exakt men en person som jag vill ha lite mer att gå på än när folk tittar argt. I övrigt är boken helt okej, men alla dessa påståenden om existens av dåligt beteende och sedan inga exempel. Man kan lika gärna säga "Det finns gropar i den mörka skogen", innan man skickar iväg orienteraren trots att man mycket väl vet vart groparna finns.
Hur som helst, jag fick till slut hjälp och ärlig och dum som jag är så sa jag att jag just nu bodde på hotell. Tjänstemannen stannade upp i allt pappersarbete och avbröt hela proceduren abrupt. "Nej, enligt lagen skall du bo där innan du anmäler dig här. Nej, inget uppskov." Jag blev lite matt och bad honom ringa till Todai och prata med dem, inte heller det hjälpte. Det var bara att bitter traska därifrån och återkomma på fredagen när jag flyttat. Jag visste att något skulle gå fel, statistiskt sett var det väl oundvikligt, eller?
För första gången blev det nu trassel i tunnelbanan. Jag hade köpt ett dagskort, trodde jag. Men det var tydligen bara för ett av flera företag som samsas i nudelsoppan av tunnlar. Så det blev stopp och nej. Jag muttrade lite för mig själv och betalade hela biten tillbaka som vanligt. Ett så nästan perfekt system men ändå något som är lite rörigt, det är ju synd. Det måste väl ändå finnas något annat enkelt sätt som inte tar så förbaskat lång tid? Eller? Japanerna har några kort men de måste väl vara månadskort, eller?
Väl tillbaka fick jag nu mitt efterlängtade skrivbord. Jag ställde upp min dator och satte mig i lugnan ro och började beta av pappersarbetet jag hade framför mig. Klockan började dock bli en del och snart skulle det vara kväll. Jag såg till min fasa att många människor hade mailat mig, elever, familj, vänner, med mera. Eleverna fick vänta, det smärtade men jag hade inte tid att tänka ihop bra och kompakta svar till dem. Kanske senare, hoppades jag.
Nu steg en västerlänning in vid namn Goran, det blev mycket snack, många råd och till och med en mycket uppskattad guidad tur. Det finns mycket på campus men det är illa skyltat. En liten skylt med några kanji utanför en källare kan betyda, "enorm bespisning, stor nog att rymma 300 personer". Nu blir det lättare att hitta mat på campus i varje fall. Jag fick även lära mig hur man äter korrekt med pinnar. Jag är skyldig honom en massa tack och kvällen avslutades med nudelsoppa på en bra restaurang han hittat i närheten. Vi fick en del regn över oss, dagen hade haft uselt väder och det blev värre med nästan stormvindar. Som tur var hade jag med mig mitt paraply.
Väl vid tunnelbanan klagade jag över biljetterna och frågade om ett bättre sätt. Det fanns det, tro det eller ej. PASMO, ett litet kort man lånar för 500 JPY och sedan tankar. Den håller koll på hur du rör dig och drar av pengar allt eftersom! Riktigt smidigt, riktigt riktigt smidigt. Måste säkerligen spara många minuter varje dag för alla resenärer i tunnelbanan. Jag tankade upp och tog mig hemåt. Klockan hade slagit tolv när jag kröp ned, men jag var glad.
Jag är dock tröttare än vanligt, kan vara jet lag, eller kanske att jag gör så mycket i en helt ny miljö? Det börjar gå upp för mig att jag kan välja lite hur jag vill här. Jag har blivit erbjuden en redig intensivkurs i japanska. Vi talar så intensiv att man nästan bara studerar japanska. Det är troligen mitt livs chans att lära mig språket, men examen då? Exjobbet? Vad borde jag göra egentligen? Jag är inte säker och jag känner hur jag dras mellan plikter. Jag vill inte svika min kära professor där hemma och de som gett mig förtroendet att ta fram något nyttigt. Men jag kan ju inte heller neka mig själv en chans som de troligen skulle tagit. Går det att lyckas med både och? Jag får fundera och planera, för tillfället måste annat fixas. Bostad, papper, jag somnade snabbt.
No comments:
Post a Comment